Owe Thörnqvist
FöregåendeListaNästa

Fyll i en förfrågan

DET ÄR ETT MYCKET ANMÄRKNINGSVÄRT FAKTUM

...att Sveriges musikscen, i såväl dåtid som nutid, rymmer alldeles för få galningar.

Vi har gott om välanpassade mesar som gjort inställsamheten till enda riktlinje och aldrig gör något annat än vad som förväntas av dem, Men det råder skriande brist på kreativa vildar, riktigt tjurskalliga visionärer, knivskarpa profiler, såna det sprakar om.

Owe Thörnqvist är ett självlysande undantag från det mediokra och det mesiga.

När Owe gick på absolut högvarv under femtio- och sextiotalen måste karl'n haft en veritabel elektrisk storm i huvudet. Så mycket dåraktig talang, så många infall och så mycket utflippad, sinnesutvidgande och tungvrickande rock 'n roll-poesi har vi svenskar aldrig upplevt varken förr eller senare.

Själv har Owe med torr humoristisk självdistans kallat det sitt "Tarzan-rop" i de svenska schlagerdjunglerna". Samtidigt som han med iskallt vitt `ljus avslöjat sina kreativa redskap: -Tunga, ryska författare och en och annan vodka var nog bra, men när en genomblöt Albin rusar genom sovrummet och ropar efter Pia klockan halv fem en januarimorgon, samtidigt som en blodig typ som kallar sig Slaktar-Emil klättrar upp i min julgran och påstår att det är en tall,.. då är det bara naturliga höjdare som gäller; sinnesnärvaro, papper och penna.

-Galenskap och precision i perfekt kombination.

God smak hade han också. Om man bortser från den ursvenska, ibland nästan proletärt realistiska kärnan i Owes klassiska inspelningar, så var en av hans största förtjänster att han väldigt tidigt öppnade dörren till den enorma amerikanska musikskatten åt oss. Det är omöjligt att tänka sig hans musik utan att också tänka på Hank Williams, Sister Rosetta Tharpe, Louis Jordan, Muddy Waters, Big Joe Turner och Elvis.

Svänget, lekfullheten och den sexuella laddningen kom definitivt från andra sidan Atlanten. Att "Anna Kaffepanna" och "Betty Fagerlund" blev damer med påtagligt kroppslig utstrålning kan vi säkert tacka Owes känsla för bluesens sexuella symboler för. Det förvånar mig heller inte ett ögonblick att någon jämfört hans femtiotalsshow med en James Brown på högvarv. Och på tal om amerikansk populärkultur bör kultflagga hissas för det faktum att han och hans låt "Wilma" låg som grund till ett avsnitt ur den tecknade TV-klassikern Familjen Flinta.

Så logiskt, så rätt.

Owe är en tuffing, sa man, när jag talade med folk om att jag skulle skriva den här textsnutten. Och det är naturligtvis logiskt det också. Verklig, brinnande talang har aldrig kunnat förväxlas med lättillgänglighet. Ingen skulle heller komma på tanken att kalla Orson Welles, Robert Johnson, Picasso, Chuck Berry eller Van Morrison för snälla och trevliga...

Att han länge har motarbetats av det svenska mediaetablisemanget och att hans musik försätts med dödskallar och varningsetiketter i radions arkiv, eller att han ibland handgripligen fått försvara sig mot överförfriskade hulliganer ur folkparkspubliken, får väl i sammanhanget främst ses som ytterligare bekräftelser på hans talang och särart. Som gammal boxare visste han ju dessutom nödvändigheten av ha balans mellan rytm och råstyrka. Och att alltid komma tillbaka.

Inspelningar som dessa borde alltid finnas i våra medvetanden.

Text av: Lennart Person


 

Sodra Bruket
^
I samarbete med:

United Stage, Live Nation, 2Entertain, Blixten & Co, MLP m.fl.