Birger Sjöberg - priset 2009.

"För en gärning inom viskonsten som på många sätt väcker associationer till Birger Sjöberg - bildrika verser i omsorgsfullt snidad meter, melodier och harmonier med skönhet och tyngd, ett innehåll som rymmer både satir och drabbande känsla. En ironi på fullaste allvar.


1954. Föds i Helsingfors av finlandssvenska föräldrar. Emigrerar samma år till Sverige, till Kristinehamn i Värmland.

-Vi bodde där, tre personer, en schäferhund och ett gammalt malmsjöpiano i en etta med kokvrå på tjugo kvadratmeter, berättar Dan. Mamma, som var hemmafru, satt dagarna i ända vid pianot. Spelade Chopin och Rachmaninov frenetiskt. Hunden skällde, grannarna satte upp protestlistor, jag njöt av musiken.

1965 går flyttlasset till Göteborg.

1971 köper han ett slags gitarr från en postorderfirma, lär sig tre ackord och går ett år i konstskola. Husgudarna är Dylan, Cohen, Dan Andersson, Pablo Neruda, Harry Martinson, Ivar Lo. Jag närde en gnagande föreställning om att jag borde tillhöra industriarbetarproletariatet, minns han. Jag ville ut i autenticiteten. Vill man förstå samhällsmekanismerna måste vinkeln vara den rätta, och den rätta vinkeln är underifrån, tänkte jag. Så jag sökte mig ut i produktionen.

1974 gör han sitt första offentliga framträdande på en av Kommunistiska Partiet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna) anordnad stödkonsert för strejkande hamnarbetare. Flänger därefter under några år land och rike runt med sina sånger, gör skivor och teveprogram. Blir lite mot sin vilja vissångare på heltid. Att kombinera artisteriet med att stämpla in på Söderberg & Haak klockan sju varje morgon var ogörligt, säger han.

1979 säljer han gitarren. Bryter med kommunismen. Men börjar omsider skriva vislyrik igen, får en gitarr till skänks av en kompis, och...

1987 kommer ett nytt album: Vildmarken. Kritikerna gillade det, men det sålde inte. Min kompassnål snurrade, sammanfattar Dan.

90-talet bjuder på sporadiska framträdanden men huvudsysslan är hemmapappans. 1999 utkommer samlingsplattan Mina herrar med dängorna från 70-talet.



RECENSIONSKLIPP
Konserter

Redan när Dan Berglund sluter ögonen och slår an första ackordet på gitarren trollbinder han det för kvällen nästan fullsatta Nefertiti. Med kärlek och värme tar han med publiken på en musikalisk resa från Sörmland till Albanien via Backa, svettiga fabriksgolv och finska diskare på Grand Hotell. (...) Ingen lär ha gått hem besviken från Nefertiti...
Olle Råde, Göteborgs-Posten

Med en veternas trygghet sitter han stilla, låter de både bitande och stundtals genomironiska texterna spela huvudrollen. Berglund river ned applåder för generationer, manar ungdomar i allsång och på något sätt känns det som att festen börjat på allvar.
Stefan Åberg, Västerbottenskuriren, (Holmöns Visfestival 2008)

Dan Berglund kommer att leva kvar länge.
Johanna Fredriksson, Västerbottens Folkblad, (Holmöns Visfestival 2008)

Det märks att han verkligen njuter av att åter stå på scen och spela för en till kvällen mycket entusiastisk publik. Med sig har han Harald Svensson och Henrik Cederblom, alla tre mycket skickliga musiker och de varvar flera olika instrument utan problem. (...) En timmes utlovad show blev till slut 90 minuter, minuter som flyger förbi. En glad och harmonisk Dan Berglund tackar och försvinner.
Martin Björkman, Sundsvalls Tidning

Det var Dan Berglund (...) som på torsdagskvällen sjöng på Skoghalls Folkets Hus, inför en rätt ungdomlig publik. Som dock lyssnade andäktigt på den prydligt kavajklädde mannen i övre medelåldern som satt så stillsamt på sin stol och sjöng till inget annat komp än sin egen gitarr. För de märkte nog att hans texter är allt annat än stillsamma. (...) Och när jag hörde Berglunds fascinerande röst glida, böla, knarra och kränga som få stämband gjort sen Fred Åkerström lämnade det jordiska så slog mig tanken att det skulle vara kul att få höra den ihop med ett stabilt rockkomp. Kraften för att matcha avsevärda decibeltal har han i alla fall.
Sven L-O Johansson, Värmlands Folkblad

Dan Berglund har förmågan att beröra. Han når ut med varje ord, varje ackord. (...) Han har förmodligen aldrig varit bättre. Hans storhet märktes tydligast efter konserten. Nästan alla i publiken radar upp sig för att köpa en platta av Dan Berglund. Men framför allt vill de ta Dan Berglund i hand, eller ge honom en kram.
Staffan Andersson, Västmanlands Läns Tidning

"Såna som vi..."

Det ville vaert en tragedie om Dan Berglund var den siste av en utdöende rase, men kanskje är det sant. Det finnes ikke länger så mange svenske visesangere som gir meg gode grösninger.
Geir Flatöe, Aftenbladet

Formidabel comeback. (...) Det är faktiskt lika träffsäkert och storslaget vilken låt man än plockar. (...) För att travestera albumtiteln, såna som Dan Berglund kommer aldrig nånsin att finnas mer. Kombinationen av starka melodier, kraftfull lättidentifierad röst och ett sällsynt välutvecklat sinne för orden och språket kan få mäta sig med.
Tommy Granlund, Östran

...ett mycket välproducerat album.(...) Jag förstår inte riktigt varför han måste vara så vresig, men det är helt uppenbart att den svenska visscenen är att gratulera.
Dan Backman, Svenska Dagbladet

...en samling riktigt fina sånger. Den naturlyriska kärlekssången Hymn (...) tror jag bestämt blir en liten klassiker som inte skäms i Bellmans, Taubes och Cornelis sällskap. Såna som vi hör till de senaste årens mer hörvärda visplattor.
Ulf Johansson, Göteborgs-Posten

Lysande comeback. Dan Berglund är tillbaka. (...) Man skulle kunna återkalla ett citat från Evert Taube: "Sångerna förenar lust och fröjd, slit och släp, en nationell viskonst, som mitt i den internationella nöjesindustrins tidevarv hävdar vår humor och berättarkonst och melankoliska särprägel". (...) kosmopolitiskt varma pastischer med kritik av det rådande läget. Vi hittar honom i det krokiga ledet Stagnelius, Bellman, Dan Andersson, Pablo Neruda...
Mikael Strömberg, Aftonbladet

Duetten som Dan Berglund gör med Sofia Karlsson på sin återkomstskiva får mig att ge upp allt motstånd. Med tårar och glädje tar jag emot denna skönhet, sträva längtan och orden som kommer från hjärtat: Inte förrän jag stigit i din vind/ I din uppåtström mot glädjens glittertind. Berglund var naturligtvis mest känd som de göteborgska r-arnas egen trubadur. Det är längesedan. Revolutionsromantiken har givit vika för en klarare syn, en rakare livshållning, men i en sång som Frasse Swahn i Albanien återvänder han till sin egen ungdom.18-åringen möter Den Nya Människan i socialismens Tirana. De milda blåsarrangemangen är kongeniala, när Berglund sjunger om män som mötts vid fronten. Det är romantiskt, men ingen falsk romantik. Men man bör inte glömma att Berglunds textvärld också omfattar det djupt sensuella, utifrån en individuell erfarenhet, som i Då klär hon av sig allt. Här sjunger han som om Fred Åkerström alltjämt levde.
Thomas Nydahl, Occident på onsdag, augusti 22, 2007

Vid lyssningen av den nya skivan blir det uppenbart att han egentligen inte har bedömts och uppskattats efter sin förmåga tidigare. ...en välkommen och välproducerad comeback.
Patrik Helgesson, Flamman

Dan Berglunds nya värd all väntan. (...)Berglund har fått hjälp av Göteborgs kanske finaste gitarrist, Henrik Cederblom, och av Harald Svensson från Peps Blodsband. Martin Hederos gästar på ett spår. Så visst låter det bra. (...) Han är mycket uttrycksfull, låter gärna bitter och förbannad. Ibland vemodig. Men kan också låta omtänksam och tacksam(...) Och eftersom salig Fred nu inte längre kan ge ut några skivor hoppas jag att vi slipper vänta tjugo år till innan vi genom Dan Berglund får nya svenska visor med denna kraft.
Lasse Franck, Stockholms fria Tidning

Annars ekar faktiskt Bellman mest som resonansbotten. Inte minst i låtarna om olycksbarnet Frasse Swahn. Här är det Berglunds svarta humor som firar stora triumfer.
Anders Tapola, Smålandsposten

Han sjunger texter som är som när berg krossas. Och plötsligt en ljuv duett med Sofia Karlsson. Det är sådant som lyfter ett album. Dan Berglund har en hel del att säga, inte bara det att han är tillbaka.
Lennart Götesson, Dala-Demokraten

I sanning befriande. Det är råtthål och rödtjut, en burlesk pastej som slår över till grotesk när den svärtar ner sig i skiten. (...) Röstraspet har blivit djupare med åren och textraderna i de vitt skilda sammanhangen är lysande.
Stefan Forsberg, Sundsvalls Tidning