Charlies Lees musik rör sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet – som om Thåström viskade från ett ensamt kök i natten, Cornelis satt i hörnet och skrev dikter till vinden, och Thom Yorke lät allt smälta i bakgrunden.

Det är lågmält men laddat, ömt men skärande.
Det doftar av jord, vinter, eld, smältvatten och ensamhet.
Texterna bär ett hjärta som viskar hellre än skriker –
men orden stannar kvar långt efter att tonerna tystnat.

Charlies Lees musik är inte till för att imponera.
Den är till för att känna med.
Och att andas i.