Om rädsla och människors omtanke.
Att åka till Afghanistan är inget äventyr. Jag inbillar mig att man ganska väl känner till förutsättningarna för ett äventyr och kan förbereda sig inför olika händelser. Ett äventyr kan man dessutom genomföra med backup om något skulle hända. Ett äventyr är tämligen civiliserat.
Det finns egentligen ingenting romantiskt i planeringen av en resa till ett krigshärjat land. För min del är det en vredens förbannelse som drivit mig genom åren, en vrede över hur oanständigt människor tvingas leva utan att omvärlden har brytt sig. Det har inte varit civiliserad.
Det är en kalkylerad risk att åka till en krigszon. Tidigare hade jag svårt att lita på andra människor. Men det har jag tvingats lära mig i Afghanistan. Där går det ju inte att bara lita till sig själv! Inbillar man sig att man vet vad som ska hända i Afghanistan, är man illa ute. Min största tillgång är att jag omger mig med människor som kan bättre än jag själv. Dessutom har jag lyxen i utsatta situationer att kunna välja mellan att stanna och åka därifrån.
Är du aldrig rädd när du är i Afghanistan? Den frågan har jag fått många gånger. Nej, jag är sällan rädd. Orolig, ja, och försiktigt. Men inte rädd.
Jag var rädd en gång. Så rädd att jag kan känna, lukta och minnas varje minut av hur det kändes. Jag kan ta på den rädslan, med fingertopparna känna skräcken. När utlänningar förutom en handfull Röda Kors-medarbetare evakuerades valde jag att stanna i samband med talibanernas inmarch i Kabul i september 1996. De nya härskarna demonstrerade med brutal tydlighet vad man ämnade göra med människor som inte lydde. Det var grymt och jag kände precis som alla andra en rädsla över att detta även skulle drabba mig. Rädslan gjorde mig utmattad, inåtvänd. Istället för att rakryggad se omgivningen genom ett brett synfält, sjönk axlarna ihop och jag såg jag bara mina egna tår. Istället för att ha energi för att se vad som hände, blev jag trött.
Jag var tvungen att välja. Om jag fortsatte att vara rädd, var det lika bra att jag åkte hem eftersom jag ändå inte hade möjligheten att uppfatta särskilt mycket av det som hände andra människor i alla fall. Jag hade blivit väldigt trött och närsynt.
Vi bearbetar rädsla och andra starka reaktioner olika. Jag satte på mig vit skjorta under den stora svarta schalen med silvertrådar för att blodet skulle synas tydligt, om det var så att jag misshandlades av den talibanska sedlighetspolien när jag gick ut på stan. I handen hade jag en walke-talkie som jag fått låna av Röda Korset. Ingenting hände. Jag hade ingen anledning att vara rädd. Självfallet fortsatte jag att vara uppmärksam och orolig. Men inte rädd.
Tanken har slagit mig att det nog händer att rädda människor med makt fattar beslut och den insikten skrämmer mig.
Utan människors omtanke i vardagen hade jag aldrig orkat åka på reportageresor till Afghanistan. Vanliga människor ställer upp för varandra på ett helt annat sätt än här. Där finns en generositet som saknas här. Generositeten är både praktiskt och mental. Jag får både mangojuice och sällskap när det känns tungt. Utan att behöva be om det. Inte minst från kvinnorna.
Det finns olika former av rädsla. En del rädsla bär man med sig, har ingenting med omgivningen att göra och kan verka fånig i sammanhanget. Förra gången jag var i Afghanistan blev jag skräckslagen en kväll. Tillsammans med några afghanska män var vi på väg i en bil efter en lång dags utflykt. De sjöng. Plötsligt tittade chauffören på mig och undrade om inte jag också kunde sjunga något. Hjälp! Jag kan ju inte sjunga. Men det var lika bra att bita i paniken och hitta en ton som jag nog kände igen. Det blev "Vem kan segla förutan vind". Ja, det hade varit mycket bättre om jag varit tillsammans med någon som kan sjunga den bättre än jag. Då hade vi kunnat göra det tillsammans. Nu svalde jag och naglade fast blicken på månen istället.
CV:
Arbetar sommaren 2002 med en fotoutställning baserad på egna bilder från Afghanistan.
Börjar våren 2002 skriva uppföljningen till boken "Afghanistan Inga Problem!"
Återvänder till Afghanistan i februari-mars 2002.
Efter 11 september 2001 reser runt en del i Sverige för att hålla föredrag om Afghanistan.
Börjar skriva manus till en dokumentärfilm om Afghanistan i början av 2001.
Skriver rapporter om ett barnmord i Arvika på uppdrag av Arvika kommun respektive Länspolissmyndigheten i Värmland under året 2000. Dokumenterade de unika erfarenheterna av sociala insatser och polisens arbete.
Startar förlaget CISCO VISION och ger ut boken "Afghanistan Inga problem 1999
Utrikesreporter och inrikesreporter på Aktuellt med jämna mellanrum från senare hälften av 1998.
Fortsätter att arbeta med boken om Afghanistan återvänder i november 1998 och juni 2000 och filmar egna TV-reportage.
Uppdrag som projektledare på UR under 1997 och 1998, ansvarar m a o för större produktioner av serier för radio, tv och internet. bl a "Nyhetsjournalistik"och "EMU".
Arbetar på en bok om en afghansk befälhavare.
Utvärdering av SIDA-projekt på uppdrag av Olof Palmes Internationella Center; Granskning av oppositionsradio som sänder mot Burma, fakta samlades in i bl a Thailand och Burma.
Var stor del av 1996 och kortare perioder under 1997-98 i Afghanistan och andra delar av Centralasien. Rpporterade för Ekot och samhällsredaktionen.
Frilansjournalist med bas i Sverige från hösten -94, kort tid nyhetschef radio Gävleborg.
Frilansjournalist med bas i Los Angeles, USA, 1989-94. Rapporterade för bl a Sveriges Radio och skrev för en rad tidningar om bl a miljö, ekonomi, kultur och sociala frågor.
Radioproducent på P3, var med och startade "Ulf Elfving Efter Tre" 87-88. Reporter på Sveriges Radios Ekoredaktion och Ekonomiekot 84-87.
Frilans med bas i Uppsala 1984, startade det egna företaget NICA Production tillsammans med maken Claes Andreasson.
1981 följer en distanskurs på 10 p för yrkesverksamma journalister vid Stockholms Universitet; Dator och samhälle.
Reporter på lokalradion i Uppsala 81-83.
Reporter på lokalradion i Stockholm sommaren 1980.
Diversearbetade som lärarvikarie på min gamla gymnasieskola och med svenska för invandrare samt som servitris när jag pluggade, varvat med vikariat på lokalradion när jag började där. Fortsatte som färdledare vissa helger till svenska fjällen och enstaka veckor till alperna.
79-80 Stockholms Universitet, 40 p socialantropologi och 20 p filmvetenskap.
76-79 Färdledare i Europa med bas i Kitzbuhel på vintern och Luxembourg på sommaren. Blev platschef och erbjuden regionschef, men beslöt avsluta studier
74-76 Stockholms Universitet, 60 p i statskunskap, arbetade som forskningsassistent på institutionen i ett projekt om invandrare och valet ( blev min 3-betygs uppsats)
73-74 Chefssekreterarutbildning på Bar Lock i Stockholm
1973 Slutade humanistisk linje, Hersby skola, Lidingö.
1972 Fick examen från amerikansk high school som AFS-stipendiat ett år.
Född 10 december 1953 i Stockholm, uppvuxen i Örebro och Stockholm.