Det var år 2000 och möjligheterna låg framför oss likt en utbredd motorväg. Håkan Hellström sjöng om en vän med en bil som man kunde åka långt bort med. I oss fanns en öppenhet, rymd, kanske var det hopp. Sju år senare sitter vi i samma bil igen, med rutorna nedvevade, vinden i håret och en euforisk nervositet i ögonen. Vi lyssnar på "Jag fick feeling", Anna Järvinens debutalbum. Efter några låtar sträcker vi ut händerna genom rutan, blundar, önskar och drömmer stort igen.

Det mediala mottagandet för "Jag fick feeling" bestod av idel lyriska recensioner. Anna hade nästan gett upp hoppet om att albumet skulle ges ut då hon blivit ratad av storbolagen. Men skam den som ger sig. Hon visste ju innerst inne att det hon gjort var något riktigt bra. Låtarna fick förbli rakryggade, skeva, stolta och egna. Till slut fick det mindre bolaget Häpna nys om dem och blev förälskade från första stund.

Och så rätt Anna hade, och Häpna. Skivan togs emot med öppnare armar än vad man trodde var anatomiskt möjligt. Årsbästalistorna och Annas skiva blev bästa vänner, och kritikerkåren var med på kalaset med munnar som månhalvor.