Hur gör man om man vill revitalisera begreppet rock? Behöver vi ens förnyelse? Hur reagerar du om du ska lockas till något som rubriceras rockband? Är det Wohaa eller Blä?

Inte lätt det där. Dessa dagar finns både nyhetsivrare som ratar allt som inte blandar femtioelva genrer, samtidigt som det finns reaktionärer som börjar grina så fort trumljudet på en platta inte låter kakburk från 60-talet. Båda åsiktskategorier är lika urbota trista, och man blir inte klok på vad som behövs för att skapa någon slags konsensus.

Tur då att vi har Caesars som bygger broar utan andra hjälpmedel än tidlösa låtar. Det behöver inte vara så intellektuellt.

För lyckas du blanda sol- och surfkänslan från 60-talspopikoner av typen Beach Boys med det farliga i 70-talets rock och punk har du ett rätt bra koncept på gång. Lyckas du blanda taggighet och fuck-you-fingret med historiskt snygga refränger och hopp om en bättre framtid, kan inte många av oss värja sig.

Caesars ger oss full pott på allt. Bandet levererar med Strawberry Weed, sitt nya megaefterlängtade Magnum Opus till dubbelalbum, allt det ovannämnda i formen av 24 låtar skapade av modernitet och den souliga klarhet vi trodde försvann när Phil Spector blev tokig. För ärligt talat; du behöver inte mer snyftig ensamhet nu du behöver liv! Stora känslor! Patos! Sväng! Du behöver inga mer hemmakvällar, du behöver en tokfest!

Caesars vill ta ner det pretentiösa på jorden, de vill skapa powerpop med kraft och som med sin rebellidentitet skulle fungerat lika bra på 60-, 70-, 80-, 90-talen som idag. Så har det egentligen alltid varit med det här bandet, ända sedan begynnelsen och genom deras fyra föregående album; det goda och det gamla piffas med det nya och spännande. Rått men färskt liksom. Surt, salt och sött på samma gång.

Det är lördag, och Caesars har precis givit dig en smällfylld påse snask som du känner igen men inte har smakat förut. Kolla in dem på en scen nära dig så får du mer.