I dagar som dessa när det är lätt för nervösa indieartister att ta till backdrops, projektioner och förinspelade stråkar för att brodera ut sina livespelningar sticker Elias and The Wizzkids ut från massorna. När jag bodde i Hofors brukade jag låna dvd:er med The Ed Sullivan Show på Hofors bibliotek. Där kunde man se världens starkaste man från Tyskland lyfta skrot och sen i nästa sekund James Brown som framförde en låt på en liten avskalad träscen. Fast det var så enkelt var det ändå helt fantastiskt bra. Det är precis det vill vi uppnå med musiken. Det ska vara enkelt men ändå oemotståndligt bra säger Elias. Och den som sett bandet på någon av deras imponerande många spelningar kan inte vara sen att hålla med. Det är provocerande dansant och energin är så hög att den skulle narkotikaklassas om den stöpts om i tablettform.

Allt började en molnfri sommardag 2003 i Uppsala. Med en musikalisk uppväxt och ett mystiskt förflutet i en fyrkantig popvärld bultade Elias hjärta efter egna musikaliska äventyr. Den våldsamma kreativa peppen råkade sammanfalla med att dom kommunala sommarjobben tog slut, och den fattiga studenten från Falun hade fortfarande hyra att betala. Så med gitarren på ryggen gav Elias Åkesson sig ut för att frälsa massorna med ett gäng låtar inom vitt skilda genres som swingjazz, country och powerpop. Redan efter första dagen insåg han att det fanns hopp om livet och att gatumusicerandet kan vara en lukrativ bransch. Dagarna gick och Elias började lägga på fler instrument i takt med att han blev varm i kläderna. En trumpedal på högerfoten mot resväskan, en tamburin på vänsterfoten, och så munspelet och gitarren så klart. Det blev flera spelningar både i Uppsala och Stockholm och så en liten tripp till Borlänge Peace & Love. Elias One man band föddes.

Inför ett gig på Debaser i Stockholm 2004 hade Elias hunnit bli rejält trött på klyschan om att vara en rolig trubadur och lejde basisten Jon Lennblad, trummisen Daniel Vegfors och så småningom också Maria Formgren på sång och Pär Johansson på piano. Nu jävlar! Plötsligt var Elias One Man Band ett polygamt projekt, Elias and The Wizzkids.

På frågan om hur bandet vill beskriva sin musik säger Elias: Förut när jag hade lockigt popruffs tyckte folk att jag lät som Bob Dylan. När jag nåt år senare spelade i hängslen & linne tyckte folk bestämt att jag lät som Håkan Hellström, fast det var samma låtar. Där lyssnarna har svårt att sätta ner fötterna står Elias och hans band stadigt. Dom levererar rakryggad och tajt pop med soulflirt. Visst tänker man en aning på både Bob Dylan och Håkan Hellström, och kanske rent av på en reinkarnerad Georgie Fame, men arrangemanget och Elias fylliga sång drar förbi. Hur man än försöker pricka in dom går det inte riktigt. Elias and The Wizzkids går sin egen väg, från Falun rakt in i hjärtat, och det med klass.