Att kalla det Erik de Vahl gör för pop vore fel. Det räcker ju knappt att kalla den för musik. Missförstå mig inte - undersköna toner, stämningar och rytmer skvalpar genom rummet. Vi talar inte om nåt knepigt oljud eller konstigheter. Tvärtom är det en väldigt inbjudande skiva. Öm och personlig. Som en ny vän som berättar hemligheter för dig. Det är bara det att Erik de Vahls verksamhet för mig ter sig som något mer, eller åtminstone annat, än det som vanligen hamnar på de skivor som finns på butikernas hyllor. Secrets Adrift förefaller vara en metod, men också ett tillstånd. Ett sätt att... ja, ni vet. Men, och detta är viktigt, musiken i sig är inte intellektuell utan mycket emotionell. Tillfällig, övergående, men speglande. Fast jag kan förstås ha helt fel.


"När medvetandet får slukas och uppgå helt i harmonier och dissonanser kan man för en gångs skull känna att det inte bara är intellektet som vill ge sig av uppströms och sätta sig på tvären, utan att även känslorna och kroppen är med på det. Eftersom det mesta av min musik är improviserad vid inspelningstillfället kan man kanske tala om någon slags omedveten närvaro. Låtarna har vuxit fram oplanerat och spontant och är inspelade utan respekt för form och struktur. Musiken bygger på en strävan efter inkonsekvens."

/Erik de Vahl

Erik de Vahl tycks ha skapat sitt skimrande mikrokosmos av bortglömda slingor, ratade harmonier och överblivna toner - det som blev kvar från traditionellt låtskrivande. Hans melodi-mosaik utgör ett slags intimt anti-strukturalistisk tillflyktsort en väldigt vacker plats att utforska.