Vid det här laget har det nog gått upp för de flesta att Europe inte har några som helst avsikter att återvända till sitt lukrativa, permanentade och jeansklädda 80-tal. Ett klokt beslut känns det som. I synnerhet som man kan gå ännu längre tillbaka och utforska det 70-tal som fick bandet att plocka upp instrumenten till att börja med.

De mest uppenbara sneglingarna mot Led Zeppelin och Deep Purple behöver väl knappast nämnas. Det som däremot både överraskar och gläder är det tungt grooviga Captain Beyond-svänget som går som en röd tråd genom hela plattan.

I fenomenala spåret Mojito girl smyger det sig till och med in lite sydstatsvibbar(!). Låter det konstigt? Ta det lugnt. Last look at Eden är det mest ärliga, svängiga och kraftfulla album som Europe av denna årgång hade kunnat prestera.

Att John Norum förmodligen är Sveriges bästa rockgitarrist vet du redan, men att Joey Tempest har så mycket blues i stämbanden är nästan sensationellt, men han bevisar det på den här skivan.

Men framförallt bevisas här med eftertryck vad låtskrivandet betyder för att ett band ska kunna åtnjuta långsiktig framgång. Eller för att tala klarspråk: Så här bra hade David Coverdales Whitesnake kunnat låta om han hade ägnat lika mycket tid åt musiken som åt sina ansiktslyftningar. Europe är tillbaka med en riktigt stark kandidat till titeln årets classic rock-platta.