Den som upplevt Existensminimum på scen vet att vildare än Magnus Henriksson går inte att bli. Finns det rör i taket hänger han i dem förr eller senare, utstötande gutturala ljud med mikrofonen i inkörd i truten, tills han ofelbart ramlar ner med huvudet före. Han kastar sig baklänges i scengolvet, och skulle trummorna stå i vägen får de skylla sig själva. Minst lika vilt var hans debutalbum "Last night my head tried to explode and I wrote everything down" för ett par år sedan, där kraut blandades med electronica, balalaikaorkestrar och pop som sprang i kapp med Existensminimums gamla boss Moneybrother i en så hisnande röra att landets recensenter stod villrådiga i försöken att hitta Existensminimums essens.

- Jag har fokuserat på det mörka, att energin och mina destruktiva känslor ska komma ut. När jag skadar mig själv live är det ett sätt att förstöra, bygga upp och förstöra igen i en evig cykel, och eftersom scenen är en ganska skyddad miljö kan jag bete mig så där utan alltför stora risker, säger Magnus Henriksson.