Det här med att artister växer upp blir oftast inte direkt någon succé. Som regel brukar sådana beskrivningar betyda att artisten i fråga blivit tom på idéer och gör någon mjölkig, urvattnad hissmusik. Samma sak händer ibland när ett populärt band splittrats och några av medlemmarna startar solokarriärer. Så mycket karriär blir det liksom inte, oftast blir det bara Kalle Anka av alltihop.

Så hur kommer det sig att det funkar såinihelvete bra med Jonas Game? För när Jonas Lundqvist, den lätt sjövilde trummisen från splittrade Bad Cash Quartet, släppte platta med sitt nya band i oktober 2007, har spolingen blivit en man. I alla fall låter det så. Jonas har lämnat Bad Cashs tonårsångest och letat sig djupare i skivbackarna för inspiration; musiken på debuten har blivit uppfostrad av E Street Band, påklädd av The Housemartins, och fått konsulthjälp av Arcade Fire. Men likt förbaskat låter det bara Jonas Game av det till slut ändå. Jonas särpräglade röst och elitförmåga att skapa melodier är hans och bandets alldeles egna.

Vi tror det beror på känslan av äkthet. Jonas föll ihop efter BCQs splittring, och har bara haft en gitarr att plåstra om sig med. Existensiella kriser är som växtnäring för musikalisk kreativitet, och i det här fallet har allt kanaliserats ut i ett band som tänder olympiska eldar med sin ivriga glöd både live och på skiva.