Att det finns ett nytt uttryck i den svenska jazzens runt-30-generation instämmer nog de flesta i. En av scenens främsta företrädare, basisten Oskar Schönning har emellanåt använt uttrycket dröm-jazzare om sig och sina generationskamrater. Ett epitet som också går att fästa vid Krantz debut-fullängdare. Det drömska, filmiska anslaget finns här, känslan för melodier likaså. Den naggande frågan lär säkert inställa sig hos en och annan lyssnare. Är det jazz? Blunda, följ filmen innanför dina ögonlock istället...

När Martin Höpers dansanta kontra, Anders Olssons läckra trummor och Gustaf Karlöfs småfluffiga synthar bäddar extra fint för melodierna och kapellmästare Richard Krantz skimrande slide-räkor leker tafatt med Nils Bergs karaktäristiskt dröjande basklarinett har det ingen betydelse om det kallas dröm- eller fiskmås-jazz, eller om det leder mot en okänd vit plats på genrekartan.

Krantz är ett instrumentalmusikband som är Stockholmsbaserat och har funnits i drygt två år.
Musiken bygger mycket på teman och improvisationer. Inspiration hämtas från film, böcker, platser och möten. Krantz har funnit sin publik på både jazzklubbar och pop/rockscenerna.

Bandet består av Richard Krantz, steelguitars & elgitarr. Rickard hörs också av och till bl a med Louise Hoffsten, Deportees, Yukon Ak och Tomas Andersson Wij.

Nils Berg, basklarinett. Årets man i svensk jazz, bl a med hyllade plattan Sailors Fighting In The Dance Hall (Jazz i Sverige 2007) och flitigt förekommande snart sagt överallt (Sofia
Karlsson, Sahara Hotnights etc). Hörs också i egna bandet The Stoner och i Oskar Schönning.

Martin Höper, flitigt världsturnerande kontrabasist.

Gustaf Karlöf, Juno 60, spelar också bl a med Dora Steins och Tiamat.

Anders Olsson, trummor



Recensioner på Debutalbumet Siberia

hans smeksamma pedal steel-spel känns som balsam för själen. Perfekt musik för ruggiga höstdagar.
HYPERLINK "mailto:" Håkan Persson/Borås tidning
Skivans olika teman och improvisationer strävar mot samma mål. Känslan och stämningen som byggs upp underordnas aldrig tekniken, även om det avlossas mer än ett glödhett, intrikatsolo. Vilket gör att musiken väldigt lätt kan kila sig också i en rockdiggares liv; det här är rakt, okomplicerat och extremt svängigt. Och en av årets bästa svenska skivor
Lennart Persson, Sonic # 37
Det är svårt att undvika att lyssna på nästa spår, och nästa, och nästa, och nästa.
Musiken är dessutom mycket olik den jazz som i vanliga fall förknippas med genren. Med andra ord finns det inga som helst associationer med rökiga klubblokaler i någon källare i New Yorks utkant.
Sandra Högman / Läns tidningen i Östersund

Det skulle kunna kallas jazz just med hänvisning till kompet, men Richard Krantz sound och melodisinne drar egentligen mer mot en form av "old school" instrumentalrock. Ett litet glapp uppstår mellan lapsteelgitarrens reverb och de övriga instrumentens torrare, akustiska klangkaraktär. Ett alternativ vore förstås att förstora rumsklangen överlag, men då skulle det förmodligen också låta mer slickt. Det vill uppenbarligen inte Krantz, som själv har producerat "Siberia". Ett välkommet, udda inslag i höstens svenska skivskörd.
Johannes Cornell/ DN

Musik för bilterapin
Mikael Strömberg/Aftonbladet

Alla människor som tycker att detta med att dela in musiken i fack tar bort en del av upplevelsen kan applådera nu. Krantz låter nämligen inte som något annat.
Andreas Lagercrantz/Lira

En stark debut som lovar gott inför framtiden.
ThomasRödin/Groove