Lykke Li berättade i början av sin karriär kaxigt och tvärsäkert om sina ambitioner med musiken, hon skulle åka på stora turnéer i hela världen och spela för utsålda hus. Ett år senare stämmer det rysligt väl med verkligheten. En myspace-hit och en hel del jobb har plötsligt resulterat i ett Björn Yttling-producerat album, ändlösa kritikerrosor, hyllad USA-turné och skivsläpp alla möjliga delar av världen. Någon form av segertågsrekord måste det vara.

Framgången är inte på något vis slumpartad. Lykke Li är i total kontroll över det hon gör, samarbetar bara med de bästa och har blivit modeikon och indiepippi på kuppen. Hon har talangen och den goda smaken att samarbeta med ikoner som CSS och kvalitetshypen Black Kids och förvandlar i samma ögonblick sin musik till dödande diskolåtar. När man ska försöka pricka in Lykke Lis musik i tid och rum blir det snabbt svårt. Hon har en stor musikalisk spännvidd och hamnar någonstans på stjärnhimmeln mellan CocoRosie, Vanessa Paradis och Alicia Keyes i tid. I rum är hon flytande, superlativen räcker liksom inte till och orden passar inte. Lykke Li gör helt enkelt sin egen grej. Det är bräckligt men starkt, intima och smutsiga sovrums- och dansgolvshits, enkelt men genomtänkt och man kan lyssna på samma låt om och om igen utan att tröttna.

En spelning med Lykke Li skiljer sig från allt annat, den som varit med om en vet att luften börjar darra och så även poppojkarna. Trollbindande, berusande Lykke sjunger och hela världen lyssnar. Det framgår snabbt att superlativen inte var ryckta ur luften.