Att samlas runt en gemensam sak är kul. Det kan vara ett intresse, politik, en fotbollsklubb eller frimärken.
Att få träffas runt ett par bira, en bit mat och lite rock´nroll är bland det bättre att samlas runt och speciellt när det är just den musiken som man ger den euforiska känslan av gemenskap, sammanhållning och kamratskap.
Eller är det biran?
Nåja, en svinkall Januaridag 2005 våras samlades ett gäng likasinnade i en replokal under en gammal nedlagd gymnastiksal, där för övrigt några av de som var där även hade haft sin lagstadgade gymnastik under tidigt 70-tal. Den gemensamma punkten den dagen var Uriah Heep och kärleken till 70-tals-hårdrocken. Där i källaren bildades den eminenta orkestern Örjan Deep som består i en diger blandning av rutinerade musiker i 40+ och yngre, talangfulla och lika musikaliska ungdomar i +20.
Med en klassisk sättning med gitarr, bas trummor, hammond, sång och 2 kör äntrades replokalen av ett band som för dagen var helt inriktade på Uriah Heeps repertoar. Ett oförglömligt band som tyvärr lever i en alltför dunkel tillvaro, nuförtiden. Och på den vägen är det.

Första giget;
Slutsålt, svettigt, varm stämning bland 50- och 60-talisterna i publiken och ett energiskt band på scenen bäddade för en helkväll. Örjan Deep levererade precis det som alla hade hoppats på: autentiska versioner av alla de kända låtarna, gitarrsolon a lá Mick Box och Ken Hensley-orgel i den rätta andan och det rätta ljudet.
Sammantaget gav det oss i publiken en musikupplevelse av det roligare slaget. Igenkännandet var högt, volymen var stark men lagom och ölen svalkade. Jag är inte bara webbutvecklare utan också musikälskare och jag kan som sanningsvittne och medborgare varmt rekommendera Örjan Deep till ert arrangemang.