Speedmarket Avenue är ett stockholmsbaserat band som garanterat håller fast lyssnarens intresse hela körsträckan. De är rent musikadrenalin, som kör ifrån de flesta i samma genre.

Under flera år var de ett band i skymundan, som spelade på udda tider på mindre festivaler och gavs ut på obskyra indiesamlingar som jag aldrig orkade lyssna på. Alltid lite utanför mitt musiköra. Om jag vaskat lite bättre i de där samlingarna hade jag hittat detta guldkorn tidigare, men bättre sent än aldrig. Mycket av bandets styrka sitter i sångerskans Sibille Attars röst, som låter som minst 300 hästkrafter. Den är punkig och känslosam på samma gång och musiken är oljan som får maskineriet att spinna precis som det ska.

Första EP:n "Is anything ever done?" släpptes 2003. Den räckte till att ta dem runt på ett gäng konserter i Sverige och Tyskland, och Track and Field bjöd in dem till England. Därefter, 2004, sätter de ihop sin debutskiva "I´m going to let my new swiss army knife answer to that" (Fickle Fame) som är fantastisk på många vis.

Ett år efter debuten släpptes en split-EP tillsammans med amerikanska Saturday Looks Good To Me. Speedmarkets Avenues bidrag "The state of harmony" höll sig på samma bana som debutskivan slog in. Den passerade också under jubel av recensenter.

Albumet "Way Better Now" (2008) som producerats av Jari Haapalainen knyter ihop Trembling Blue Stars hoppfulla mörker med inspirerande shoegazesnören, utan att snava eller gå till överdrifter. All den genuitet som Benno och Twisterella jagade på 90-talet finns där som en röd tråd genom låtarna. Speedmarket Avenues race blir ett långt sådant med många ärevarv på skivspelaren i framtiden!