Id: 3352
Vi säger Weeping Willows – vad tänker du på? Trackshits eller Johnny Ray? Innerstadspuls eller matadorromantik? Storslagna gitarrmattor eller hudnära sång? Rätt, på alla punkter.
Weeping Willows har funnits i knappt ett dussin år men har redan hunnit med mer än tio ordinära band under samma tid. De har, som inget annat band i landet, lyckats utveckla sitt uttryck utan att förlora vare sig sin själ eller sin publik. Oavsett om de spelat dramatiska Walker Brothers-ballader, elektriska berlinbekännelser, akustiska smekningar eller rytmrock har de träffat oss mitt i de ställen som känns mest. Man kan peka på influenser, släktskap och inspirationskällor men man kan inte hitta ett band som Weeping Willows någon annanstans. De har alltid gjort musik som passar dig bättre än dina egna kläder.
2007 var de tillbaka efter ett flertal framgångsrika sidoprojekt. Tre år efter senaste skivan släppte de ”Fear & Love” på – naturligtvis – Alla hjärtans dag. Skivan var varmare, rakare och starkare än någonsin tidigare och i det här sammanhanget vill det inte säga litet. Bandet har levererat en samling sånger som kommer att få oss på knä än en gång. Weeping Willows osvikliga melodikänsla och sången, Magnus Carlsons röst, som tar sig igenom alla dina sköldar och försvar är uppenbara på första singeln ”The Burden”.
Och även om skivorna är omistliga (vi behöver inte rada upp låttitlar för dig, du kan dem ju redan) är det på scen som Weeping Willows når sin absoluta kapacitet. Efter att ha sett dem live är man lite annorlunda, lite bättre. De har, som alla riktiga outsiders, förmågan att omsluta oss andra i sin värld och visa oss att vi lever där också. Lördagkväll, den du älskar vid din (eller någon annans) sida, Weeping Willows på scenen. Aldrig har 37 grader varit varmare.
Weeping Willows har funnits i knappt ett dussin år men har redan hunnit med mer än tio ordinära band under samma tid. De har, som inget annat band i landet, lyckats utveckla sitt uttryck utan att förlora vare sig sin själ eller sin publik. Oavsett om de spelat dramatiska Walker Brothers-ballader, elektriska berlinbekännelser, akustiska smekningar eller rytmrock har de träffat oss mitt i de ställen som känns mest. Man kan peka på influenser, släktskap och inspirationskällor men man kan inte hitta ett band som Weeping Willows någon annanstans. De har alltid gjort musik som passar dig bättre än dina egna kläder.
2007 var de tillbaka efter ett flertal framgångsrika sidoprojekt. Tre år efter senaste skivan släppte de ”Fear & Love” på – naturligtvis – Alla hjärtans dag. Skivan var varmare, rakare och starkare än någonsin tidigare och i det här sammanhanget vill det inte säga litet. Bandet har levererat en samling sånger som kommer att få oss på knä än en gång. Weeping Willows osvikliga melodikänsla och sången, Magnus Carlsons röst, som tar sig igenom alla dina sköldar och försvar är uppenbara på första singeln ”The Burden”.
Och även om skivorna är omistliga (vi behöver inte rada upp låttitlar för dig, du kan dem ju redan) är det på scen som Weeping Willows når sin absoluta kapacitet. Efter att ha sett dem live är man lite annorlunda, lite bättre. De har, som alla riktiga outsiders, förmågan att omsluta oss andra i sin värld och visa oss att vi lever där också. Lördagkväll, den du älskar vid din (eller någon annans) sida, Weeping Willows på scenen. Aldrig har 37 grader varit varmare.