Id: 11148
En gång drömmande mellanstadiebarn i Jönköping, sedan de tonårskompisar som tillsammans lärde sig att spela musik, nu oåterkalleligen vuxna och etablerade.
Citatet ovan är hämtat från Brothers of End och fångar essensen i den mer utmejslade historien om hur barndomsvännerna Mattias Areskog (som bland annat spelat med Anna Ternheim, Marit Bergman och Frida Hyvönen), Bengt Lagerberg (The Cardigans) och Lars-Olof Johansson Ståle (The Cardigans) hamnar i samma soffa på ett backstageområde under Storsjöyran 2006. Tankarna kring att återigen skapa tillsammans att sjunka tillbaka till ungdomens kravlösa vara och blanda den med nutidens vuxna världsbild börjar puttra. De skickar filer fyllda med idéer till varandra och tre år senare träffas de och materialiserar sin första skiva, och i och med det, sig själva som grupp.
Vissa kallar det för en supergrupp.
Men Brothers of End är så långt ifrån det ordet man kan komma. Att låta sig fångas av deras toner är bokstavligen att låta sig fångas av höstens vemod som vaggar en in i en period av melankoliskt mörker; det är musik som fjärmar sig från supergruppernas bredbenta självsäkerhet för att istället bli en form av skörhetens musikaliska prosa. Eller som Lars-Olof Johansson Ståle säger i en intervju: Kanske är det så att vi fått den där adrenalinkicken av de andra banden vi spelat i. Det är inte riktigt den jag söker. Nu är det mer ner på yllefilten och hitta något annat.
Och väl nere på yllefilten ser man Brothers of Ends filmiska drömvärld projiceras framför sig: en svensk folktrio som med sitt sävliga tempo lunkar fram i svårmodets regniga skogar och får en att tänka att det är sällan, ytterst sällan, musik så tydligt förmedlar en känsla av hjärtskärande sorg och sårbar hoppfullhet.
Citatet ovan är hämtat från Brothers of End och fångar essensen i den mer utmejslade historien om hur barndomsvännerna Mattias Areskog (som bland annat spelat med Anna Ternheim, Marit Bergman och Frida Hyvönen), Bengt Lagerberg (The Cardigans) och Lars-Olof Johansson Ståle (The Cardigans) hamnar i samma soffa på ett backstageområde under Storsjöyran 2006. Tankarna kring att återigen skapa tillsammans att sjunka tillbaka till ungdomens kravlösa vara och blanda den med nutidens vuxna världsbild börjar puttra. De skickar filer fyllda med idéer till varandra och tre år senare träffas de och materialiserar sin första skiva, och i och med det, sig själva som grupp.
Vissa kallar det för en supergrupp.
Men Brothers of End är så långt ifrån det ordet man kan komma. Att låta sig fångas av deras toner är bokstavligen att låta sig fångas av höstens vemod som vaggar en in i en period av melankoliskt mörker; det är musik som fjärmar sig från supergruppernas bredbenta självsäkerhet för att istället bli en form av skörhetens musikaliska prosa. Eller som Lars-Olof Johansson Ståle säger i en intervju: Kanske är det så att vi fått den där adrenalinkicken av de andra banden vi spelat i. Det är inte riktigt den jag söker. Nu är det mer ner på yllefilten och hitta något annat.
Och väl nere på yllefilten ser man Brothers of Ends filmiska drömvärld projiceras framför sig: en svensk folktrio som med sitt sävliga tempo lunkar fram i svårmodets regniga skogar och får en att tänka att det är sällan, ytterst sällan, musik så tydligt förmedlar en känsla av hjärtskärande sorg och sårbar hoppfullhet.