Id: 11160
Stereotypen om svenskar brukar ofta gå ut på att vi är introverta, allvarliga och självmordsbenägna. Allt vi gör är ledsamt. I norr blåser isiga vindar, och människor sitter inne i sina igloos och sjunger om att allt är ensamt. Detta speglas såklart i svenskarnas vemodiga musik.
Ja vaddådå? Alla vi som verkligen älskar musik vet att det känns starkast när det gör lite ont. Vi vet att den bästa musiken kommer ur stunder av vemod, inte stunder av lättja och glättighet. När melodierna harmonierar med texter som beskriver vår närhet och vår längtan, det är då musiken kommunicerar med oss. Vi vill inte leva i ett känslovakuum där musik konsumeras istället för att kännas.
Idiot Kid bygger på ett sådant synsätt. De vet att själen har många trådar att spela på. I deras musik utgör detaljer och subtiliteter det centrala, för Idiot Kid vet att örat och hjärtat uppfattar de minsta musikaliska fragmenten om de är skapade med känsla och ärlighet. Idiot Kid ger av sitt vemod och sitt ifrågasättande, och musiken blir oefterhärmligt, sparsmakat episk. Vill du ha musikaliska referenser? Gå till Stina Nordenstams viskande uttryck, Bonnie Prince Billys mörker, The Mountain Goats avskalade uppriktighet och Arcade Fires modernitet. Spår av dessa bär Idiot Kid med stolthet på skjortan.
Men mer berättigade anspelningar kommer från de andra sköna konsterna; Idiot Kid påminner om film och eterisk litteratur mer än konventionell pop. I relief till Ann-Sofie Lundins pianospelande diskretion och Linus Luttis finkänsliga gitarrplock och nakna röst, berättar Idiot Kids musik om saker som skaver på ett diskret men direkt sätt. Ljudbilden och framförandet är skört och harmoniskt, men samtidigt spelar bakgrundsljud, oljud och disharmoni en viktig roll när Ann-Sofie och Linus skapar något tillsammans.
Magi brukar folk säga när musiken når de där riktiga höjderna. Existensialism säger vi i fallet Idiot Kid. Idiot Kid ger oss en ny kudde att vila mot när november tar över allting i våra hjärtan.
Ja vaddådå? Alla vi som verkligen älskar musik vet att det känns starkast när det gör lite ont. Vi vet att den bästa musiken kommer ur stunder av vemod, inte stunder av lättja och glättighet. När melodierna harmonierar med texter som beskriver vår närhet och vår längtan, det är då musiken kommunicerar med oss. Vi vill inte leva i ett känslovakuum där musik konsumeras istället för att kännas.
Idiot Kid bygger på ett sådant synsätt. De vet att själen har många trådar att spela på. I deras musik utgör detaljer och subtiliteter det centrala, för Idiot Kid vet att örat och hjärtat uppfattar de minsta musikaliska fragmenten om de är skapade med känsla och ärlighet. Idiot Kid ger av sitt vemod och sitt ifrågasättande, och musiken blir oefterhärmligt, sparsmakat episk. Vill du ha musikaliska referenser? Gå till Stina Nordenstams viskande uttryck, Bonnie Prince Billys mörker, The Mountain Goats avskalade uppriktighet och Arcade Fires modernitet. Spår av dessa bär Idiot Kid med stolthet på skjortan.
Men mer berättigade anspelningar kommer från de andra sköna konsterna; Idiot Kid påminner om film och eterisk litteratur mer än konventionell pop. I relief till Ann-Sofie Lundins pianospelande diskretion och Linus Luttis finkänsliga gitarrplock och nakna röst, berättar Idiot Kids musik om saker som skaver på ett diskret men direkt sätt. Ljudbilden och framförandet är skört och harmoniskt, men samtidigt spelar bakgrundsljud, oljud och disharmoni en viktig roll när Ann-Sofie och Linus skapar något tillsammans.
Magi brukar folk säga när musiken når de där riktiga höjderna. Existensialism säger vi i fallet Idiot Kid. Idiot Kid ger oss en ny kudde att vila mot när november tar över allting i våra hjärtan.