Id: 8071
Goodbye To Romance är inte bara det fjärde albumet från Melody Club. Det här är skivan som är mer Melody Club än något de gjort tidigare. Varenda detalj, från det spektakulära CD-häftet till de minutiöst utmejslade låtarna, andas Melody Club rakt igenom. Nya singeln, Girls Dont Always Wanna Have Fun, är ett praktexempel på den ambitionen och den attityden.
I två år, dag som natt, har Melody Club levt med de tio spåren som finns på nya albumet, Goodbye To Romance. Bandet har slipat och putsat för att melodierna, popkänslan ja allt ska bli så bra som det någonsin kan bli. Och att det brukar bli bra när Melody Club släpper ifrån sig nya låtar är ingen överdrift. Bevisen talar sitt tydliga språk. Melody Club är en hitlåtsmaskin av sällan skådat slag. Singelhits som Electric, Covergirl, Baby, Destiny Calling, Palace Station, Fever Fever och Last Girl On My Mind har sett till att Melody Club fått en stor och trogen publik. Tre Grammisnomineringar, ett par guldskivor och ständig närvaro i radion så fort det kommer nytt material förstärker bara intrycket. Melody Club vet vad de pysslar med. Ska man gå på djupet så är det så här. Från debuten med Music Machine och genombrottslåten Palace Station har Melody Club lärt sig mer och mer. Varje skivinspelning har skapat nya insikter. Varenda en av de cirka 500 spelningarna Melody Club har gjort hittills har slipat dem som artister. Att resa runt som förband till Kylie Minogue gav dem ytterligare ny kunskap. På Goodbye To Romance omsätts alla lärdomarna i praktik. Bandet har byggt en egen studio där de själva, utan hjälp av någon producent eller tekniker, vaskat och vaskat för att få fram guldkornen. Massor av musik har spelats in. Till slut fanns det tio perfekta spår kvar. Singeln Girls Dont Always Wanna Have Fun är en briljant liten försmak. Men det finns så klart mer.
Sextiotalsdoftande Oh Candy Call Me till exempel. Eller The Only Ones med sin efterhängsna refräng. Men bandets hårda jobb slutade inte när de vara klara i studion. De hade även en egen idé om hur CD-häftet skulle utformas. Inspirerad av serietidningsvärlden har Melody Clubs sångare och låtskrivare, Kristofer Östergren, tecknat varenda bild. Att en enda av de många bilderna tog ungefär tio timmar att skapa var inget hinder. Gruppens kärlek till pophistorien är självklart obruten, oavsett om det gäller den från 1960-, 1970-talet eller senare. Ändå låter det lite annorlunda om Melody Club den här gången. Det är poppigt, men ändå råare. Själva säger de att Goodbye To Romance är som ett svart hubbabubba, tuggummipop men med extra fuzzgitarr.
Under våren startar turnélivet återigen för Melody Club. Ett hundratal konserter ska det bli innan året är slut. Några av dessa spelningar kommer garanterat att ske i festivalsammanhang. Inte många av dagens popakter är villiga att jobba lika hårt för sin publik.
Men Melody Club är redo.
I två år, dag som natt, har Melody Club levt med de tio spåren som finns på nya albumet, Goodbye To Romance. Bandet har slipat och putsat för att melodierna, popkänslan ja allt ska bli så bra som det någonsin kan bli. Och att det brukar bli bra när Melody Club släpper ifrån sig nya låtar är ingen överdrift. Bevisen talar sitt tydliga språk. Melody Club är en hitlåtsmaskin av sällan skådat slag. Singelhits som Electric, Covergirl, Baby, Destiny Calling, Palace Station, Fever Fever och Last Girl On My Mind har sett till att Melody Club fått en stor och trogen publik. Tre Grammisnomineringar, ett par guldskivor och ständig närvaro i radion så fort det kommer nytt material förstärker bara intrycket. Melody Club vet vad de pysslar med. Ska man gå på djupet så är det så här. Från debuten med Music Machine och genombrottslåten Palace Station har Melody Club lärt sig mer och mer. Varje skivinspelning har skapat nya insikter. Varenda en av de cirka 500 spelningarna Melody Club har gjort hittills har slipat dem som artister. Att resa runt som förband till Kylie Minogue gav dem ytterligare ny kunskap. På Goodbye To Romance omsätts alla lärdomarna i praktik. Bandet har byggt en egen studio där de själva, utan hjälp av någon producent eller tekniker, vaskat och vaskat för att få fram guldkornen. Massor av musik har spelats in. Till slut fanns det tio perfekta spår kvar. Singeln Girls Dont Always Wanna Have Fun är en briljant liten försmak. Men det finns så klart mer.
Sextiotalsdoftande Oh Candy Call Me till exempel. Eller The Only Ones med sin efterhängsna refräng. Men bandets hårda jobb slutade inte när de vara klara i studion. De hade även en egen idé om hur CD-häftet skulle utformas. Inspirerad av serietidningsvärlden har Melody Clubs sångare och låtskrivare, Kristofer Östergren, tecknat varenda bild. Att en enda av de många bilderna tog ungefär tio timmar att skapa var inget hinder. Gruppens kärlek till pophistorien är självklart obruten, oavsett om det gäller den från 1960-, 1970-talet eller senare. Ändå låter det lite annorlunda om Melody Club den här gången. Det är poppigt, men ändå råare. Själva säger de att Goodbye To Romance är som ett svart hubbabubba, tuggummipop men med extra fuzzgitarr.
Under våren startar turnélivet återigen för Melody Club. Ett hundratal konserter ska det bli innan året är slut. Några av dessa spelningar kommer garanterat att ske i festivalsammanhang. Inte många av dagens popakter är villiga att jobba lika hårt för sin publik.
Men Melody Club är redo.