MOLOTOV JIVE

"Hösten 2006 släppte vi vår första platta. En skiva helt skriven om vår tonårstid i ett Karlstad vi aldrig trivdes i. Allt hände fort och innan någon av oss hade fattat något så hade våra liv förändrats. Vi började turnera överallt vi kom åt. Över hela Sverige och i Tyskland, Österrike, Schweiz, Luxemburg, England och Spanien. Tusentals mil motorväg skulle göra oss från pojkar till män. Eller i alla fall unga män. I samma veva flyttade vi från den hemstaden som format oss för att försöka hitta en ny tillvaro österut. Vi flyttade kollektivt och bodde i varandras lägenheter och repade och sov i de samma. Då kraschade mitt förhållande. Och Clash och Springsteen hade blivit viktigare än Beatles och Libertines. Någonstans där, på en tysk autobahn så kom idén om en stor skiva. Med episka, jävligt stökiga poplåtar.

Februari 2008 satte vi igång att spela in. Med avbrott för en Tysklandssväng med The Enemy. Inspelad live i studion med Tom Hakava vid spakarna. Helt analogt ska tilläggas. Det var en befrielse att inte ha en massa Pro Tools och dataskärmar utan bara högtalare och ljud. Lyssna och spela och spela igen. Anders spelade trumpeterna och jag pianot och orgeln. Oskar hade sin Hagström II från 1967 genom en Orange overdrive. Visionen var att vi skulle låta som om Phil Spector producerat ett E street band på speed. Om vi lyckats med det låter jag vara osagt. Men det blev förbannat bra, det vet jag.

"Monday Tuesday", "Bridges Burn", "Paint The City Black", "Leave It In The Streets", "This Is Not Happening To Us", "Cecilia And The Love", "Down On You Like Rain", "Hold Up", "Nicotine", "Song For The Fallen Apart" och de andra låtarna vi spelade in är skrivna med samma känslor allihopa. Att lämna något man någonstans älskar för att kunna hitta något nytt. Känslan av att falla isär. Att bli äldre fort. Det är vår "Born To Run" om man så vill. Eller en jävligt bra poplatta om man hellre vill det."