Id: 8072
Första sättningen av bandet Niccokick sattes ihop under julen 2001, första demon spelades in 2002 och skickades på vinst och förlust till stora svenska musiktidningar som Nöjesguiden, Groove och Sonic. Niccokicks stökiga smutsiga pop med punkattityd vandrade rakt i mål hos media och höjdes till skyarna, och senare samma år spelade bandet in Demo 2 och Demo 3. Recensenterna gjorde energiska utrop om både Dinosaur Jr och Weezer i superlativstävlingen som pågick i musikmedia för att beskriva nya fenomenet Niccokick.
Mitt under inspelningen av Demo 3 skickade Andreas Söderlund en demo till producenten Ronald Bood, som ringde tillbaks glad i hågen och ville spela in bandets debutplatta. Bandet jobbade på många fronter samtidigt och 2002/2003 fick dom ett välförtjänt rykte om sig att vara ett våldsamt bra liveband. För att sticka ut i festivalernas demohögar testade dom hela tiden nya sätt att märkas. Under en fyramånaders period skickade bandet nio olika låtar i separata kuvert med ett par veckors mellanrum till Sveriges indiehjärta: Emmabodafestivalen. Varje kuvert var märkt med en enda bokstav, som mot slutet av dom fyra månaderna i kronologisk ordning bildade namnet NICCOKICK. 2003 fick dom så äntligen sin efterlängtade spelning på Emmabodafestivalen och visade stuprörsbyxorna i landet vad de går för. Bandet fick sin andra sättning under 2003 och bestod nu av: Andreas Söderlund (Sång, gitarr), lillbrorsan Mathias Söderlund (trummor), Martin Stääv (Gitarr, körsång), Daniel Teodorsson (Klaviatur, körsång) och Philip Hall (bas).
Den första releasen med Niccokick blev sjutummaren "Bye Bye! Friend. EP" som släpptes på skivbolaget Evergreen Terrace. Kort efter släpptes EP:n Turn 27 som behandlar ångesten att närma sig 30. Sverige är ett land med åldersnoja, för låten plockades upp direkt och spelades flitigt på radio och TV. Strax därpå släpptes ytterligare en EP, Run! Run! Run!. 2004 var det dags för Hultsfredfestivalen och succén var ett faktum. Bandet campade på funktionärscampingen och levde rövare, till SVT:s stora förtjusning, som följde dom fem pophoppen tätt i hasorna. Hösten 2004, efter imponerande många EP:s, kom då äntligen debutalbumet, och bandet etablerade sig på allvar på den svenska indiepopscenen.
Mitt under inspelningen av Demo 3 skickade Andreas Söderlund en demo till producenten Ronald Bood, som ringde tillbaks glad i hågen och ville spela in bandets debutplatta. Bandet jobbade på många fronter samtidigt och 2002/2003 fick dom ett välförtjänt rykte om sig att vara ett våldsamt bra liveband. För att sticka ut i festivalernas demohögar testade dom hela tiden nya sätt att märkas. Under en fyramånaders period skickade bandet nio olika låtar i separata kuvert med ett par veckors mellanrum till Sveriges indiehjärta: Emmabodafestivalen. Varje kuvert var märkt med en enda bokstav, som mot slutet av dom fyra månaderna i kronologisk ordning bildade namnet NICCOKICK. 2003 fick dom så äntligen sin efterlängtade spelning på Emmabodafestivalen och visade stuprörsbyxorna i landet vad de går för. Bandet fick sin andra sättning under 2003 och bestod nu av: Andreas Söderlund (Sång, gitarr), lillbrorsan Mathias Söderlund (trummor), Martin Stääv (Gitarr, körsång), Daniel Teodorsson (Klaviatur, körsång) och Philip Hall (bas).
Den första releasen med Niccokick blev sjutummaren "Bye Bye! Friend. EP" som släpptes på skivbolaget Evergreen Terrace. Kort efter släpptes EP:n Turn 27 som behandlar ångesten att närma sig 30. Sverige är ett land med åldersnoja, för låten plockades upp direkt och spelades flitigt på radio och TV. Strax därpå släpptes ytterligare en EP, Run! Run! Run!. 2004 var det dags för Hultsfredfestivalen och succén var ett faktum. Bandet campade på funktionärscampingen och levde rövare, till SVT:s stora förtjusning, som följde dom fem pophoppen tätt i hasorna. Hösten 2004, efter imponerande många EP:s, kom då äntligen debutalbumet, och bandet etablerade sig på allvar på den svenska indiepopscenen.