Id: 11198
Norrut. Det är sport och industri och önskar man hålla på med annat så ses man i allmänhet som bög och/eller kommunist. Som om det vore nåt fel med nåt av det. Det är hell on earth.
Det är lätt man vill därifrån då. På något sätt. Antingen drar man, rent fysiskt, eller så lär man sig ta en smäll nu och då och spelar popmusik som om livet hängde på det.
Innan man kommit så långt har man försökt anpassa sig till skitsamhället och dess värderingar. Så man tål kyla och att det blåser kring skallen, bildligt såväl som bokstavligt, bekommer en inte. Man kan köa i timmar. Man kan dricka hur mycket öl som helst. Man kan slåss. Man spelar sin pop sjukt hårt och högt, med hopp om att häcklarna ska spy av volymen.
Förstår ni? Det finns inget smart jämfört med det smarta man finner på universiteten. Det är smart, men bara i jämförelse med alla dumjävlar man konfronteras med dagligen och överallt. De som kan svetsa och heja på hockeylag och vill döda alla som gör något annat. Och det är hårt och det är högt och man är lite oberäknelig, rädd att någon ska slå en så man slår först.
Man blir snygg, man blir grym på gitarr, man lär sig sjunga och man lär sig att stå för det.
Och man märker efter ett tag att, fan, jag är inte ensam. Det finns några som känner likadant, några gillar det, dansar när man spelar, några som också hatar livet här och känner sig hatade.
Och så blir det plötsligt, hur ska man säga, roligt. Allvarligt. Roligt på allvar.
Det blir lite fler låtar, bättre och bättre. Man vågar sig på en ballad och en till.
Fast mest är det euforisk pop på högsta volym: gitarrer, bas, trummor och himmelsk sång som liksom svävar ovanpå. Med ett enormt självförtroende utmanar den idioterna på slagsmål. Eller så är den olyckligt kär eller kåt, precis som alla andra.
Det här är ett geografiskt fenomen. Norrut i hela världen är den här musiken ett faktum. Hamburg, Manchester, Boston, Sydney. Inte så musklig jämfört med den genomsnittliga hårdrocken, men snabb och vältrimmad.
Det här är Luleå, det här är Park Hotell.
Det är lätt man vill därifrån då. På något sätt. Antingen drar man, rent fysiskt, eller så lär man sig ta en smäll nu och då och spelar popmusik som om livet hängde på det.
Innan man kommit så långt har man försökt anpassa sig till skitsamhället och dess värderingar. Så man tål kyla och att det blåser kring skallen, bildligt såväl som bokstavligt, bekommer en inte. Man kan köa i timmar. Man kan dricka hur mycket öl som helst. Man kan slåss. Man spelar sin pop sjukt hårt och högt, med hopp om att häcklarna ska spy av volymen.
Förstår ni? Det finns inget smart jämfört med det smarta man finner på universiteten. Det är smart, men bara i jämförelse med alla dumjävlar man konfronteras med dagligen och överallt. De som kan svetsa och heja på hockeylag och vill döda alla som gör något annat. Och det är hårt och det är högt och man är lite oberäknelig, rädd att någon ska slå en så man slår först.
Man blir snygg, man blir grym på gitarr, man lär sig sjunga och man lär sig att stå för det.
Och man märker efter ett tag att, fan, jag är inte ensam. Det finns några som känner likadant, några gillar det, dansar när man spelar, några som också hatar livet här och känner sig hatade.
Och så blir det plötsligt, hur ska man säga, roligt. Allvarligt. Roligt på allvar.
Det blir lite fler låtar, bättre och bättre. Man vågar sig på en ballad och en till.
Fast mest är det euforisk pop på högsta volym: gitarrer, bas, trummor och himmelsk sång som liksom svävar ovanpå. Med ett enormt självförtroende utmanar den idioterna på slagsmål. Eller så är den olyckligt kär eller kåt, precis som alla andra.
Det här är ett geografiskt fenomen. Norrut i hela världen är den här musiken ett faktum. Hamburg, Manchester, Boston, Sydney. Inte så musklig jämfört med den genomsnittliga hårdrocken, men snabb och vältrimmad.
Det här är Luleå, det här är Park Hotell.