Id: 4200
NYTT ALBUM MED ROGER RÖNNING
Det här är albumet som egentligen aldrig var tänkt att existera.
Roger Rönning hade 2005 summerat sin artistkarriär i eget namn med den uppskattade samlingen Glimtar över tiden. Han hade därefter förverkligat sin vision om att spela in sitt och Ted Steerlings countryrockprojekt, Up The Road.
Han kunde blicka tillbaka på ett antal minnesvärda soloalbum och några klassiska radiohits. Han hade sedan länge en framgångsrik civil karriär och trodde att han var klar med att musicera offentligt.
Då kom låtarna.
Många låtskrivare har sagt att de låtar som nästan skriver sig själva, ofta är de bästa. Att man är mest mottaglig när man slappnar av och inte känner några krav. Det verkar onekligen stämma även denna gång.
Det var några veckor under förra sommaren då låtarna bara kom, en efter en som via en antenn. Och jag insåg snart att jag nog inte var klar ändå, konstaterar Roger Rönning med en glimt i ögat som antyder att suget inte bara är tillbaka, utan också är starkare än på mycket länge.
För det blev inte bara ett nytt studioalbum, det blev hans mest helgjutna och organiska någonsin. Här finns allt som karakteriserat hans bästa låtar genom åren de starka melodierna, de tänkvärda texterna, det påtagliga groovet och ovanpå allt den varma, karakteristiskt sträva stämman.
Här hörs också en ovanligt tydlig spelglädje och närvaro från musikernas sida.
Det sistnämnda är ingen slump.
Det mesta är inspelat live i studion, med en grundstomme musiker som känner varandra väl, berättar Roger.
Det handlar om Mats Persson (trummor), Gunnar Nordén (bas och medproducent), Christer Karlsson (keyboard) och Tobbe Fall (gitarr). Själv sjunger Roger och spelar huvudsakligen akustisk gitarr. Han konstaterar att samspelet har skapat en lite ruffig och elastisk groove som är svår att åstadkomma med programmeringar, datorer och klipp-och-klistra-metoder.
Utöver nämnda musiker är Marika Willstedt med på cello och sång, medan Jesper Harrysson medverkar på oboe och Uffe Nordin gästar på sax. Dessutom gjorde Rogers gamle vän och kollega Ted Steerling för detta album sina sista inspelningar, innan han i slutet av förra året hastigt gick bort. Det innebär att Teds sista musikaliska avtryck gjordes i form av körer och stämsång på den här plattan.
Vi talades vid bara några dagar innan han åkte in på sjukhus. Någon dag senare var han borta.
Vännens bortgång lämnade ett stort hål givetvis mänskligt men även musikaliskt.
Jag har aldrig haft någon som jag kunnat sjunga tillsammans med på det sättet, konstaterar Roger sorgset.
TIDLÖS KVALITET
Albumet låg dock klart och en försmak kom i form av singeln Ingen kvinna, ingen man en uptempo-hyllning till kärleken med skönt countryrockdriv och som sedan årsskiftet spelats flitigt i radion, främst P4.
Om Roger Rönning lagt av, som han tänkt, hade vi gått miste om ett av de finaste svenska albumen som släppts de senaste åren. Att han aldrig har hakat på trender
eller tagit till de största orden, har bara gett hans sånger en tidlös kvalitet. På ett opretentiöst men träffsäkert sätt har han berört vad som verkligen är viktigt i livet.
Så även denna gång. Alla låtar på det nya albumet beskriver i någon mån hur det är att vara människa. Kärlek och relationer i alla dess former inte bara mellan man och kvinna utan mellan förälder och barn, vänner och oväntade möten bildar fonden. Flera låtar beskriver den nukänsla som ofta är så svår att fånga i tider då vi alltid tycks vara på väg någonstans. Det svenska kynnet betraktas ur olika perspektiv: exempelvis svårigheten att vara öppen för nya situationer och vår ovilja eller är det bara ovana att sänka garden. En låt som Hallå är ett bra exempel.
Det är lätt att utestänga andra när det känns tryggt i ens egen lilla bubbla, där allt är under kontroll och inget oväntat tillåts hända. Få vågar vara spontana och släppa in någon annan, fast vi innerst inne vill. Jag sjunger detta lika mycket till mig själv, eftersom jag tenderar att vara lite reserverad, säger Roger och man kan ana att den till synes lugna ytan döljer en passionerad man som tycker om möten och inte slutat att se livet som ett äventyr.
Även låten Ett galler handlar om människans tendens att begränsa sig själv i onödan, medan Den bästa delen av dan beskriver lyckokänslan i att få tillbringa värdefull tid med sitt barn.
Som kontrast finns Ellinor (du låter lampan stå på), som beskriver människans behov av en trygg plats i tillvaron vare sig det är i form av en själsfrände, en egen lägenhet eller ett inre lugn. I En av dom få, som närmast är att betrakta som en gammaldags soulballad, tar han upp det till synes motsägelsefulla i att all kärlek på en gång är både är unik och allmängiltig.
Det är en väl sammanhållen platta, men varje låt är kryddad med läckra detaljer som förstärker dess identitet. Lite rockriff, lite soulkänsla men hela tiden Roger Rönning.
30 ÅR SEDAN FÖRSTA HITEN
2009 markerar en form av jubileum för Roger Rönning. Det är i år 30 år sedan han fick sitt verkliga genombrott, med den funkinfluerade hitlåten Tiden bara går. Sedan dess har han släppt plattor med ojämna mellanrum. Hörvärda, tidlösa album som dessutom rymt ett antal låtar som är klassiker både bland inbitna Rönning-fans och radiolyssnare som gillar svensk kvalitetsmusik.
Men det finns sannolikt fler skäl till att Roger Rönnings karriär nu går in i en andra andning. Den outtalade åldersfixering som länge tillåtits råda i musikbranschen håller på att släppa. Samarbeten mellan generationerna blir allt vanligare. I takt med att musikbranschen omstrukturerats har den närmast förlorade kunskapen om att producera musik på det klassiska sättet och förmågan att framföra sin musik live, börjat värdesättas allt mer. Livescenen blomstrar. Till och med vinylskivan är, parallellt med all datorisering, på väg tillbaka. Kanske kan vi också tacka musikbaserade TV-spel, som fått unga att återupptäcka gitarren som instrument och ge 70-talets musikaliska hjältar upprättelse.
Kanske bidrar shufflefunktionen på MP3-spelaren, som struntar i vilket år en låt är gjord och är opåverkad av ängsliga fördomar.
I dagens uppskruvade tempo blir tidlös musik, sensualism och eftertanke extra värdefulla kvaliteter. Här passar Roger Rönnings musik in. Och den kreativa låtskrivarperioden, inspirerade inspelningen och det fina mottagandet av singeln Ingen kvinna, ingen man har helt klart bidragit till att ge honom blodad tand. Nu planerar han livespelningar med fullt band, något han inte gjort på länge.
Varje projekt av det här slaget är en resa och det här är definitivt en av de roligaste jag gjort, sammanfattar Roger Rönning. Hans tonfall rymmer både ödmjukhet och en försiktig hoppfullhet.
Det här är albumet som egentligen aldrig var tänkt att existera.
Roger Rönning hade 2005 summerat sin artistkarriär i eget namn med den uppskattade samlingen Glimtar över tiden. Han hade därefter förverkligat sin vision om att spela in sitt och Ted Steerlings countryrockprojekt, Up The Road.
Han kunde blicka tillbaka på ett antal minnesvärda soloalbum och några klassiska radiohits. Han hade sedan länge en framgångsrik civil karriär och trodde att han var klar med att musicera offentligt.
Då kom låtarna.
Många låtskrivare har sagt att de låtar som nästan skriver sig själva, ofta är de bästa. Att man är mest mottaglig när man slappnar av och inte känner några krav. Det verkar onekligen stämma även denna gång.
Det var några veckor under förra sommaren då låtarna bara kom, en efter en som via en antenn. Och jag insåg snart att jag nog inte var klar ändå, konstaterar Roger Rönning med en glimt i ögat som antyder att suget inte bara är tillbaka, utan också är starkare än på mycket länge.
För det blev inte bara ett nytt studioalbum, det blev hans mest helgjutna och organiska någonsin. Här finns allt som karakteriserat hans bästa låtar genom åren de starka melodierna, de tänkvärda texterna, det påtagliga groovet och ovanpå allt den varma, karakteristiskt sträva stämman.
Här hörs också en ovanligt tydlig spelglädje och närvaro från musikernas sida.
Det sistnämnda är ingen slump.
Det mesta är inspelat live i studion, med en grundstomme musiker som känner varandra väl, berättar Roger.
Det handlar om Mats Persson (trummor), Gunnar Nordén (bas och medproducent), Christer Karlsson (keyboard) och Tobbe Fall (gitarr). Själv sjunger Roger och spelar huvudsakligen akustisk gitarr. Han konstaterar att samspelet har skapat en lite ruffig och elastisk groove som är svår att åstadkomma med programmeringar, datorer och klipp-och-klistra-metoder.
Utöver nämnda musiker är Marika Willstedt med på cello och sång, medan Jesper Harrysson medverkar på oboe och Uffe Nordin gästar på sax. Dessutom gjorde Rogers gamle vän och kollega Ted Steerling för detta album sina sista inspelningar, innan han i slutet av förra året hastigt gick bort. Det innebär att Teds sista musikaliska avtryck gjordes i form av körer och stämsång på den här plattan.
Vi talades vid bara några dagar innan han åkte in på sjukhus. Någon dag senare var han borta.
Vännens bortgång lämnade ett stort hål givetvis mänskligt men även musikaliskt.
Jag har aldrig haft någon som jag kunnat sjunga tillsammans med på det sättet, konstaterar Roger sorgset.
TIDLÖS KVALITET
Albumet låg dock klart och en försmak kom i form av singeln Ingen kvinna, ingen man en uptempo-hyllning till kärleken med skönt countryrockdriv och som sedan årsskiftet spelats flitigt i radion, främst P4.
Om Roger Rönning lagt av, som han tänkt, hade vi gått miste om ett av de finaste svenska albumen som släppts de senaste åren. Att han aldrig har hakat på trender
eller tagit till de största orden, har bara gett hans sånger en tidlös kvalitet. På ett opretentiöst men träffsäkert sätt har han berört vad som verkligen är viktigt i livet.
Så även denna gång. Alla låtar på det nya albumet beskriver i någon mån hur det är att vara människa. Kärlek och relationer i alla dess former inte bara mellan man och kvinna utan mellan förälder och barn, vänner och oväntade möten bildar fonden. Flera låtar beskriver den nukänsla som ofta är så svår att fånga i tider då vi alltid tycks vara på väg någonstans. Det svenska kynnet betraktas ur olika perspektiv: exempelvis svårigheten att vara öppen för nya situationer och vår ovilja eller är det bara ovana att sänka garden. En låt som Hallå är ett bra exempel.
Det är lätt att utestänga andra när det känns tryggt i ens egen lilla bubbla, där allt är under kontroll och inget oväntat tillåts hända. Få vågar vara spontana och släppa in någon annan, fast vi innerst inne vill. Jag sjunger detta lika mycket till mig själv, eftersom jag tenderar att vara lite reserverad, säger Roger och man kan ana att den till synes lugna ytan döljer en passionerad man som tycker om möten och inte slutat att se livet som ett äventyr.
Även låten Ett galler handlar om människans tendens att begränsa sig själv i onödan, medan Den bästa delen av dan beskriver lyckokänslan i att få tillbringa värdefull tid med sitt barn.
Som kontrast finns Ellinor (du låter lampan stå på), som beskriver människans behov av en trygg plats i tillvaron vare sig det är i form av en själsfrände, en egen lägenhet eller ett inre lugn. I En av dom få, som närmast är att betrakta som en gammaldags soulballad, tar han upp det till synes motsägelsefulla i att all kärlek på en gång är både är unik och allmängiltig.
Det är en väl sammanhållen platta, men varje låt är kryddad med läckra detaljer som förstärker dess identitet. Lite rockriff, lite soulkänsla men hela tiden Roger Rönning.
30 ÅR SEDAN FÖRSTA HITEN
2009 markerar en form av jubileum för Roger Rönning. Det är i år 30 år sedan han fick sitt verkliga genombrott, med den funkinfluerade hitlåten Tiden bara går. Sedan dess har han släppt plattor med ojämna mellanrum. Hörvärda, tidlösa album som dessutom rymt ett antal låtar som är klassiker både bland inbitna Rönning-fans och radiolyssnare som gillar svensk kvalitetsmusik.
Men det finns sannolikt fler skäl till att Roger Rönnings karriär nu går in i en andra andning. Den outtalade åldersfixering som länge tillåtits råda i musikbranschen håller på att släppa. Samarbeten mellan generationerna blir allt vanligare. I takt med att musikbranschen omstrukturerats har den närmast förlorade kunskapen om att producera musik på det klassiska sättet och förmågan att framföra sin musik live, börjat värdesättas allt mer. Livescenen blomstrar. Till och med vinylskivan är, parallellt med all datorisering, på väg tillbaka. Kanske kan vi också tacka musikbaserade TV-spel, som fått unga att återupptäcka gitarren som instrument och ge 70-talets musikaliska hjältar upprättelse.
Kanske bidrar shufflefunktionen på MP3-spelaren, som struntar i vilket år en låt är gjord och är opåverkad av ängsliga fördomar.
I dagens uppskruvade tempo blir tidlös musik, sensualism och eftertanke extra värdefulla kvaliteter. Här passar Roger Rönnings musik in. Och den kreativa låtskrivarperioden, inspirerade inspelningen och det fina mottagandet av singeln Ingen kvinna, ingen man har helt klart bidragit till att ge honom blodad tand. Nu planerar han livespelningar med fullt band, något han inte gjort på länge.
Varje projekt av det här slaget är en resa och det här är definitivt en av de roligaste jag gjort, sammanfattar Roger Rönning. Hans tonfall rymmer både ödmjukhet och en försiktig hoppfullhet.