Id: 8081
Tiden har sin gång och förändringarna med den. När Rasmus Kellerman slog sig in på den musikaliska banan med sitt soloprojekt Tiger Lou spelade han melodisk, gitarrbaserad pop som kom att influeras mer av elektroniska tongångar. Med senaste A Partial Print kan stilen beskrivas närmare rock med blinkningar mot storband som Radiohead.
Tiger Lou har sedan debuten Is My Head Still On (2004) och efterföljande The Loyal (2005) vuxit till sig några storlekar, bytt ut stuprörsjeansen mot en större, mörkare kostym och blickar nu ut över både kontinenter och arenor. A Partial Print går att spåra till Berlin, Rasmu Kellermans hemstad numera; till regnvåta gator, skinnjackor och blek hy, men också till solindränkta fasader, amerikanska rockmusiker och lyxiga studios. Rasmus har mixat skivan hos Sean Beavan i Kalifornien, mannen som arbetat med både Nine Inch Nails och Marilyn Manson.
Då det alltid funnits en viss fascination av mörker hos Tiger Lou, så har han här tagit ännu ett kliv in i det, med mer tyngd i låtarna, med en skrämmande, nästan filmisk stämning som förstärks av en intensiv sångröst och längre instrumentala partier. Det är en ny väg Tiger Lou har valt. Så här uttrycker han själv om skivan:
"Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt."
Tiger Lou har sedan debuten Is My Head Still On (2004) och efterföljande The Loyal (2005) vuxit till sig några storlekar, bytt ut stuprörsjeansen mot en större, mörkare kostym och blickar nu ut över både kontinenter och arenor. A Partial Print går att spåra till Berlin, Rasmu Kellermans hemstad numera; till regnvåta gator, skinnjackor och blek hy, men också till solindränkta fasader, amerikanska rockmusiker och lyxiga studios. Rasmus har mixat skivan hos Sean Beavan i Kalifornien, mannen som arbetat med både Nine Inch Nails och Marilyn Manson.
Då det alltid funnits en viss fascination av mörker hos Tiger Lou, så har han här tagit ännu ett kliv in i det, med mer tyngd i låtarna, med en skrämmande, nästan filmisk stämning som förstärks av en intensiv sångröst och längre instrumentala partier. Det är en ny väg Tiger Lou har valt. Så här uttrycker han själv om skivan:
"Den har uppfyllt sitt syfte. Den är inte längre min. Den är ofrånkomligt och slutgiltigt din. Någonting nytt. Någonting spännande. Någonting spektakulärt."