Id: 612
- Jag (Anna-Lena Terése Bergelin) föddes på Lunds BB, 12 april 1959 och höll flabben, sade inte ett ord, ända tills jag som tvååring sa: Kan jag få en apelsin?
- Som nio-åring upptäckte jag humorns sötma på Roliga Timmen i skolan. Jag hade klätt ut mig till kines och klassen skrattade gott. Vilken känsla. Jag var för evigt fast i pajasträsket och som tolvåring skrev jag i min dagbok: När jag blir stor ska jag bli komiker eller författare.
- Som äppelkindad artonåring (p.g.a ätstörningar) sökte jag scenskolan, där jag hade övat in en roll föreställandes en fyrtiofemårig, alkoholiserad radiopratare med hest skratt. Jag åkte ut med buller och bång, vilket knäckte mig totalt.
- Följande år (1978) träffade jag norskan och skådespelerskan Lill-Marit Bugge. Hon sa: Skriv din egen pjäs, så får du själv huvudrollen.
- 1979 var ett avgörande år för min framtid. Jag fick terapi mot mina ätstörningar, vilket ledde till att jag äntligen lyckades ta körkort och skriva min första solopjäs: Matilda på prov, en renodlad pantominpjäs i fransk stil á la Marcel Marceau. Premiären stod på Lilla Teatern i Lund och Adde Malmberg (som jobbade där då) var så lyrisk att han bad mig att bli deras koreograf.
Kulmen för min pantomimkarriär var när jag fick sätta upp min uppföljningspjäs Kär Lek på Dramatens Paviljong i Stockholm. Året var 1980 och min pappa var så mallig som bara en skåning kan bli. Speciellt imponerad var han över att vaktmästaren bar uniform och att självaste Tjorven (Maria Johansson) satt i publiken.
- I samma veva bildade jag gruppen Lunds Frivilliga Teatersällskap med Lill-Marit Bugge.
Eftersom vi var en sådan liten grupp fick vi inga bidrag, då de menade att man måste vara minst tre för att räknas som grupp. Vi slet som djur: Sydde kostymer (utan mönster) tränade dans och akrobatik och skrev, skrev, skrev. Till slut hade vi premiär på Cool en cabarét, som snart skulle nå kultstatus i lilla Lund.
- Två år senare (1982) kände vi att vi ville vidare. Vi döpte om oss till det mer exklusiva namnet Teatergénique, packade vår folkabuss och drog till Berlin. Med i bagaget hade vi en tysk översättning på vår cabarét, som vi rabblade likt ett mantra dygnet runt.
Idag fattar jag inte hur vi vågade banka in en tvåtimmarstext på tyska och dessutom ha ambitionen att vara roliga. Vi hade ju ingen aning om vad publiken skrattade åt, vi förstod inte ens själva vad vi sa. Hur som helst: Det blev sammanlagt en treårs-turné kors och tvärs över autobahn. Vi såg ut som två ryska kulstöterskor med svällande muskler och stubbat hår, och vi bodde i en dragig lägenhet som eldades med kol. Ärligt talat var det inte alltid så kul. Vi frös och svalt, men blev inte slankare för det, då vi levde på fattigmanskost bestående av pommes frites och majonäs.
1985 dök plötsligt Sveriges Television ned i Berlin för att göra reportage om tysk undergroundkultur och till vår stora förvåning hade de blivit tipsade om oss.
- 1986 flyttade vi tillbaka till Sverige igen och då undrade teve om vi ville vara programledare för ett direktsänt rockprogram som hette Daily Live. . Och på den vägen är det. Daily Live - där jag var ena halvan av Nancy&Carina - blev mitt genombrott, som det ju heter när man blir rikskänd. Och därmed satte karriären igång.
- En Edith Piaf-platta i egenhändig skånsk översättning, inspelad i min kompis Karins föräldrars vardagsrum. En tangoplatta, inspelad i Buenos Aires och en countryplatta.
- Böcker: Romanen Nej tack, jag åt nyss (en tragikomisk berättelse om en flicka från Lund som heter Anna-Lena och som har tappat kontrollen över mat) kattböcker tillsammans med Staffan Heimerson, noveller m. m. Och ständiga shower förstås.
- I samma veva (1988) gifte jag mig (och bytte därmed efternamn vilket inte var någon större uppoffring då ju namnen var så lika) med journalisten Olof Brundin.
- Flera teveserier följde efter Daily Live. Barbarella live, Gerry Persson-show och Brundins blandning, där alla medverkande hade som enda krav att heta Brundin. Och så den populära julkalendern Mysteriet på Grefveholm.
- Åren har rullat på och det ena projektet har avlöst det andra. Mycket varierande. Bland annat ledde jag (år 2000) ett country-radioprogram som hette En häst i natten.
- År 2003 tröttnade jag på att vara ensam estradör som ståuppkomiker och hamnade i två komikergrupper. Dels i showen Omogna killar plus en kärring med Özz Nujen, Måns Möller och Patrik Larsson dels i En liten jävla kvinnorörelse med Ann Westin, Yvonne Skattberg och Zeid Andersson.
Båda showerna var sen ute på rikstäckande turné.
- 2005 Kom jag ut med novellsamlingen Det svider lite samtidigt som jag och tjejerna körde för fulla hus på Trägårn i Göteborg i samband med teveinspelning av vår show En liten jävla krogshow och två år senare hade vi premiär på En ANNAN liten jävla show.
Våren 2008 lades gruppen ner. Typsikt tjejer, sa folk om oss. Som inte kan hålla sams. Vaddå, svarade vi. Sånt händer väl de bästa! Se bara på Beatles. Eller Abba!
Visst är vi sams. Men var sak har sin tid. Och vi har inte lagt ned. Vi ligger bara lågt. Vår show är alldeles för bra för att nedläggas.
Samma vår (2008) var jag ute på jätteturné (i buss) med Big Comedy och på sommaren hårdtränade jag på inlines för att medverka i TV 4´s Stjärnor på is. Fasen så svårt. Och ännu svårare var det på riktiga skrillor. Efter tre veckors träning föll jag och bröt handleden, så min karriär som isprinsessa blev snöpligt kort.
Och efter det har jag gjort lite teve och standup och konferencier- och moderat-framträdanden. Som vanligt. Kort sagt: Efter drömmen om att sväva fram över isen i kort paljettklänning i armarna på en stark och vacker isprins - är allt som vanligt igen.
Så vi ses på estraderna! Eller i mina kolumner. Eller någon annanstans.
Hjärtliga hälsningar, Al
- Som nio-åring upptäckte jag humorns sötma på Roliga Timmen i skolan. Jag hade klätt ut mig till kines och klassen skrattade gott. Vilken känsla. Jag var för evigt fast i pajasträsket och som tolvåring skrev jag i min dagbok: När jag blir stor ska jag bli komiker eller författare.
- Som äppelkindad artonåring (p.g.a ätstörningar) sökte jag scenskolan, där jag hade övat in en roll föreställandes en fyrtiofemårig, alkoholiserad radiopratare med hest skratt. Jag åkte ut med buller och bång, vilket knäckte mig totalt.
- Följande år (1978) träffade jag norskan och skådespelerskan Lill-Marit Bugge. Hon sa: Skriv din egen pjäs, så får du själv huvudrollen.
- 1979 var ett avgörande år för min framtid. Jag fick terapi mot mina ätstörningar, vilket ledde till att jag äntligen lyckades ta körkort och skriva min första solopjäs: Matilda på prov, en renodlad pantominpjäs i fransk stil á la Marcel Marceau. Premiären stod på Lilla Teatern i Lund och Adde Malmberg (som jobbade där då) var så lyrisk att han bad mig att bli deras koreograf.
Kulmen för min pantomimkarriär var när jag fick sätta upp min uppföljningspjäs Kär Lek på Dramatens Paviljong i Stockholm. Året var 1980 och min pappa var så mallig som bara en skåning kan bli. Speciellt imponerad var han över att vaktmästaren bar uniform och att självaste Tjorven (Maria Johansson) satt i publiken.
- I samma veva bildade jag gruppen Lunds Frivilliga Teatersällskap med Lill-Marit Bugge.
Eftersom vi var en sådan liten grupp fick vi inga bidrag, då de menade att man måste vara minst tre för att räknas som grupp. Vi slet som djur: Sydde kostymer (utan mönster) tränade dans och akrobatik och skrev, skrev, skrev. Till slut hade vi premiär på Cool en cabarét, som snart skulle nå kultstatus i lilla Lund.
- Två år senare (1982) kände vi att vi ville vidare. Vi döpte om oss till det mer exklusiva namnet Teatergénique, packade vår folkabuss och drog till Berlin. Med i bagaget hade vi en tysk översättning på vår cabarét, som vi rabblade likt ett mantra dygnet runt.
Idag fattar jag inte hur vi vågade banka in en tvåtimmarstext på tyska och dessutom ha ambitionen att vara roliga. Vi hade ju ingen aning om vad publiken skrattade åt, vi förstod inte ens själva vad vi sa. Hur som helst: Det blev sammanlagt en treårs-turné kors och tvärs över autobahn. Vi såg ut som två ryska kulstöterskor med svällande muskler och stubbat hår, och vi bodde i en dragig lägenhet som eldades med kol. Ärligt talat var det inte alltid så kul. Vi frös och svalt, men blev inte slankare för det, då vi levde på fattigmanskost bestående av pommes frites och majonäs.
1985 dök plötsligt Sveriges Television ned i Berlin för att göra reportage om tysk undergroundkultur och till vår stora förvåning hade de blivit tipsade om oss.
- 1986 flyttade vi tillbaka till Sverige igen och då undrade teve om vi ville vara programledare för ett direktsänt rockprogram som hette Daily Live. . Och på den vägen är det. Daily Live - där jag var ena halvan av Nancy&Carina - blev mitt genombrott, som det ju heter när man blir rikskänd. Och därmed satte karriären igång.
- En Edith Piaf-platta i egenhändig skånsk översättning, inspelad i min kompis Karins föräldrars vardagsrum. En tangoplatta, inspelad i Buenos Aires och en countryplatta.
- Böcker: Romanen Nej tack, jag åt nyss (en tragikomisk berättelse om en flicka från Lund som heter Anna-Lena och som har tappat kontrollen över mat) kattböcker tillsammans med Staffan Heimerson, noveller m. m. Och ständiga shower förstås.
- I samma veva (1988) gifte jag mig (och bytte därmed efternamn vilket inte var någon större uppoffring då ju namnen var så lika) med journalisten Olof Brundin.
- Flera teveserier följde efter Daily Live. Barbarella live, Gerry Persson-show och Brundins blandning, där alla medverkande hade som enda krav att heta Brundin. Och så den populära julkalendern Mysteriet på Grefveholm.
- Åren har rullat på och det ena projektet har avlöst det andra. Mycket varierande. Bland annat ledde jag (år 2000) ett country-radioprogram som hette En häst i natten.
- År 2003 tröttnade jag på att vara ensam estradör som ståuppkomiker och hamnade i två komikergrupper. Dels i showen Omogna killar plus en kärring med Özz Nujen, Måns Möller och Patrik Larsson dels i En liten jävla kvinnorörelse med Ann Westin, Yvonne Skattberg och Zeid Andersson.
Båda showerna var sen ute på rikstäckande turné.
- 2005 Kom jag ut med novellsamlingen Det svider lite samtidigt som jag och tjejerna körde för fulla hus på Trägårn i Göteborg i samband med teveinspelning av vår show En liten jävla krogshow och två år senare hade vi premiär på En ANNAN liten jävla show.
Våren 2008 lades gruppen ner. Typsikt tjejer, sa folk om oss. Som inte kan hålla sams. Vaddå, svarade vi. Sånt händer väl de bästa! Se bara på Beatles. Eller Abba!
Visst är vi sams. Men var sak har sin tid. Och vi har inte lagt ned. Vi ligger bara lågt. Vår show är alldeles för bra för att nedläggas.
Samma vår (2008) var jag ute på jätteturné (i buss) med Big Comedy och på sommaren hårdtränade jag på inlines för att medverka i TV 4´s Stjärnor på is. Fasen så svårt. Och ännu svårare var det på riktiga skrillor. Efter tre veckors träning föll jag och bröt handleden, så min karriär som isprinsessa blev snöpligt kort.
Och efter det har jag gjort lite teve och standup och konferencier- och moderat-framträdanden. Som vanligt. Kort sagt: Efter drömmen om att sväva fram över isen i kort paljettklänning i armarna på en stark och vacker isprins - är allt som vanligt igen.
Så vi ses på estraderna! Eller i mina kolumner. Eller någon annanstans.
Hjärtliga hälsningar, Al