Id: 7515
Jag föddes på Allmänna BB i Stockholm den 23 februari 1963. Åtta år senare fick jag mitt första dragspel i min hand, eller rättare sagt i mitt knä! Brorsan hade tröttnat på det och satt isället och plinkade på sin gitarr, sedemera trummor...
När mina polare lyssnade på pop och rock och diverse Öppna-landskapstrubadurer så spisade jag Kjell Öhman och Oscar Peterson... wow!
Jag gick en kurs i Medborgarskolans regi och började så småningom att plugga harmonilära, arrangering etc för Lennart Wärmell. Det var faktiskt Lennart som såg till att jag fick spela med Basisten Sture Nordin och den legendariske trummisen från Count Basie-bandet, Sonny Paine.Jag fattade nog inte riktigt då hur stort det var men när man tittar i backspegeln så är det ju faktiskt ganska coolt att ha fått göra det redan som tioåring! Det blev många tillfällen att spela med stora artister tack vare Lennart. Tack!
År 1979 gick flytten med familjen till Järvsö.
Där fick jag ganska snart kontakt med den fantastiske pianisten Gösta Svensson och brorsan Tore och jag hade en trio ihop med honom. Säg den by eller lilla samhälle i Hälsingland med omnejd där vi inte varit och spelat dansmusik. Före tiden med Gösta hade jag dessutom turnerat några år med Sundsvallsbandet Mixers.
Sen följde några viktiga möten; Björn Ståbi och jag träffades i Skinnskatteberg på Körstämman 1989. Östen, Jens och Nisse och jag började jobba ihop under namnet Östen med Resten! Kalle Moraeus och jag sprang ihop på Delsbostämman... eller var det kanske Hälsingehambon..? Vi springer numer alltid ihop och spelar alltid ihop.
Jag var under åtta år körledare för Upptakten i Järvsö.
Östen med resten gjorde otaliga tv-program under åren 1994-2000. Björn Ståbi och jag började spela med Allan Edwall och gjorde en cd ihop, tror att det var 1994. Jag fortsatte så småningom att jobba med Allan och Kristina Lugn. Vi bildade gruppen De Tröstlösa!
Stefan Demert och Mikael Samuelsson blev andra stora inspirationskällor och vänner och är fortfarande.
Svenska Lyxorkestern bildades på en skidresa till Sälens Högfjällshotell 1997. Sen dess så är vi intimt förknippade med Sälens pärla.
Ulla Skoog och Tomas von Brömsen och jag spelade revyn Rent Under 1995-1997.
Kalle Moraeus och jag spelade 1998 in en julplatta med sopranen Ann-Sofi von Otter som sedan utmynnade i både Europa- och USA-turnéer.
De flesta av mina möten med musikanter, musiker, artister och författare har resulterat i akter som fortfarande känns aktuella och inspirerande. Det har blivit och är min största drivkraft, att få musicera med andra.
Förmodligen är det just detta faktum som gör att jag gärna ser till att använda dragspelet i så många och så brokiga konstellationer som bara är möjligt. Det har resulterat i skivinspelningar och spelningar med t ex Marie Fredriksson, Putte Wickman, Jan Lundgren, Janne Åström, Lisa Nilsson, Björn Skifs, Ann-Sofi von Otter, Totta Näslund, Sven-Bertil Taube, Claes Janson, Loa Falkman, Jill Jonsson m fl. Snacka om att jag har trivts och trivs på jobbet!
För övrigt finns det ju naturligtvis förhoppningsvis flera kommande drömgig. Det vore ju häftigt att få lira med Sting, Toots Thielemans, Willie Nelson, sir Paul McCartney eller Mark Knopfler. Eller varför inte med Dolly Parton? Hon lär gilla dragspel!
Gefle Dagblad - 10 februari 2011
Att Bengan Janson är populär och älskad i Gävle visar inte minst den omständigheten att biljetterna till Sopplunchen i går sålde slut på rekordtid.
Salongen var knökfull med både soppätare och de som bara fått lyssnarplatser.
Att kombinera teater och musik med soppa har blivit populärt och det är nog inte så dumt att under en lunchtimme få både näring till magen och till själen.
Den här gången hade Bengan sällskap av tre musiker från Uppsala, Trio X, som han också spelat in en skiva med. På den, liksom i Gävle, handlade det om Allan Edwall, som skrev så underfundiga texter som han själv tonsatte, fastän han inte spelade något instrument. Pekfingervals på piano och ambulans versionen på munspel, en ton in och en ton ut, enligt sonen Mattias som Bengan frågat ut.
Bengan undrade nämligen hur han kunde få till melodierna så bra.
Jo, han sjöng in dem på kassett och kommenterade slagfärdigt hur de skulle framföras.
Bengan och hans medmusiker hade Allan Edwalls själ med sig i föreställningen. Jag skulle tro att han nog var rätt nöjd, om han satt och kollade i sin himmel. Lika nöjd som hans mamma var som dansade så fint i sin slitna kofta, i en av sångerna.
Bengan är en berättare och kan samtala med sin publik. Bara rubriken på föreställningen är en historia för sig. Det berättas nämligen att Allan, blott elva år gammal satt hemma i Hissmofors i Jämtland och läste Dostojevskijs långt ifrån muntra och inte särskilt barnvänliga bok ”Anteckningar från källarhålet”. När han läst klart frågade han sina föräldrar var Dostojevskij kunde tänkas bo för han ville skriva ett brev till honom. ”Han bor nog ända i Vännäs”, svarade föräldrarna. Så Allan skrev ett uppmuntrande brev till herr Dostojevskij. ”Bäste herr D. Det ordnar sig säkert. Upp med hakan!”.
Bengan kan även sjunga och han inledde föreställningen med ”Kom ska vi tycka om varandra”. Den har jag hört honom sjunga många gånger och gissar att det är en favorit.
Att han kan spela dragspel vet också varenda unge och det gör han så sparsmakat musikaliskt att det är en ren fröjd att höra. Och här hade han dessutom lyhört komp av piano, bas och trummor.
Tänk vad man kan få uppleva på en lunchtimme! Man får i sig en portion livsvisdom. Livsklurighet. Serverat med underfundig humor och däremellan rätt drastisk humor. Och en liten fräckis. Och så musik som svängde, både Edwalls sånger och en riktig polska, den efter Lapp-Nils.
Det var en soppa som livade upp.
Kerstin Monk - Gefle Dagblad
När mina polare lyssnade på pop och rock och diverse Öppna-landskapstrubadurer så spisade jag Kjell Öhman och Oscar Peterson... wow!
Jag gick en kurs i Medborgarskolans regi och började så småningom att plugga harmonilära, arrangering etc för Lennart Wärmell. Det var faktiskt Lennart som såg till att jag fick spela med Basisten Sture Nordin och den legendariske trummisen från Count Basie-bandet, Sonny Paine.Jag fattade nog inte riktigt då hur stort det var men när man tittar i backspegeln så är det ju faktiskt ganska coolt att ha fått göra det redan som tioåring! Det blev många tillfällen att spela med stora artister tack vare Lennart. Tack!
År 1979 gick flytten med familjen till Järvsö.
Där fick jag ganska snart kontakt med den fantastiske pianisten Gösta Svensson och brorsan Tore och jag hade en trio ihop med honom. Säg den by eller lilla samhälle i Hälsingland med omnejd där vi inte varit och spelat dansmusik. Före tiden med Gösta hade jag dessutom turnerat några år med Sundsvallsbandet Mixers.
Sen följde några viktiga möten; Björn Ståbi och jag träffades i Skinnskatteberg på Körstämman 1989. Östen, Jens och Nisse och jag började jobba ihop under namnet Östen med Resten! Kalle Moraeus och jag sprang ihop på Delsbostämman... eller var det kanske Hälsingehambon..? Vi springer numer alltid ihop och spelar alltid ihop.
Jag var under åtta år körledare för Upptakten i Järvsö.
Östen med resten gjorde otaliga tv-program under åren 1994-2000. Björn Ståbi och jag började spela med Allan Edwall och gjorde en cd ihop, tror att det var 1994. Jag fortsatte så småningom att jobba med Allan och Kristina Lugn. Vi bildade gruppen De Tröstlösa!
Stefan Demert och Mikael Samuelsson blev andra stora inspirationskällor och vänner och är fortfarande.
Svenska Lyxorkestern bildades på en skidresa till Sälens Högfjällshotell 1997. Sen dess så är vi intimt förknippade med Sälens pärla.
Ulla Skoog och Tomas von Brömsen och jag spelade revyn Rent Under 1995-1997.
Kalle Moraeus och jag spelade 1998 in en julplatta med sopranen Ann-Sofi von Otter som sedan utmynnade i både Europa- och USA-turnéer.
De flesta av mina möten med musikanter, musiker, artister och författare har resulterat i akter som fortfarande känns aktuella och inspirerande. Det har blivit och är min största drivkraft, att få musicera med andra.
Förmodligen är det just detta faktum som gör att jag gärna ser till att använda dragspelet i så många och så brokiga konstellationer som bara är möjligt. Det har resulterat i skivinspelningar och spelningar med t ex Marie Fredriksson, Putte Wickman, Jan Lundgren, Janne Åström, Lisa Nilsson, Björn Skifs, Ann-Sofi von Otter, Totta Näslund, Sven-Bertil Taube, Claes Janson, Loa Falkman, Jill Jonsson m fl. Snacka om att jag har trivts och trivs på jobbet!
För övrigt finns det ju naturligtvis förhoppningsvis flera kommande drömgig. Det vore ju häftigt att få lira med Sting, Toots Thielemans, Willie Nelson, sir Paul McCartney eller Mark Knopfler. Eller varför inte med Dolly Parton? Hon lär gilla dragspel!
Gefle Dagblad - 10 februari 2011
Att Bengan Janson är populär och älskad i Gävle visar inte minst den omständigheten att biljetterna till Sopplunchen i går sålde slut på rekordtid.
Salongen var knökfull med både soppätare och de som bara fått lyssnarplatser.
Att kombinera teater och musik med soppa har blivit populärt och det är nog inte så dumt att under en lunchtimme få både näring till magen och till själen.
Den här gången hade Bengan sällskap av tre musiker från Uppsala, Trio X, som han också spelat in en skiva med. På den, liksom i Gävle, handlade det om Allan Edwall, som skrev så underfundiga texter som han själv tonsatte, fastän han inte spelade något instrument. Pekfingervals på piano och ambulans versionen på munspel, en ton in och en ton ut, enligt sonen Mattias som Bengan frågat ut.
Bengan undrade nämligen hur han kunde få till melodierna så bra.
Jo, han sjöng in dem på kassett och kommenterade slagfärdigt hur de skulle framföras.
Bengan och hans medmusiker hade Allan Edwalls själ med sig i föreställningen. Jag skulle tro att han nog var rätt nöjd, om han satt och kollade i sin himmel. Lika nöjd som hans mamma var som dansade så fint i sin slitna kofta, i en av sångerna.
Bengan är en berättare och kan samtala med sin publik. Bara rubriken på föreställningen är en historia för sig. Det berättas nämligen att Allan, blott elva år gammal satt hemma i Hissmofors i Jämtland och läste Dostojevskijs långt ifrån muntra och inte särskilt barnvänliga bok ”Anteckningar från källarhålet”. När han läst klart frågade han sina föräldrar var Dostojevskij kunde tänkas bo för han ville skriva ett brev till honom. ”Han bor nog ända i Vännäs”, svarade föräldrarna. Så Allan skrev ett uppmuntrande brev till herr Dostojevskij. ”Bäste herr D. Det ordnar sig säkert. Upp med hakan!”.
Bengan kan även sjunga och han inledde föreställningen med ”Kom ska vi tycka om varandra”. Den har jag hört honom sjunga många gånger och gissar att det är en favorit.
Att han kan spela dragspel vet också varenda unge och det gör han så sparsmakat musikaliskt att det är en ren fröjd att höra. Och här hade han dessutom lyhört komp av piano, bas och trummor.
Tänk vad man kan få uppleva på en lunchtimme! Man får i sig en portion livsvisdom. Livsklurighet. Serverat med underfundig humor och däremellan rätt drastisk humor. Och en liten fräckis. Och så musik som svängde, både Edwalls sånger och en riktig polska, den efter Lapp-Nils.
Det var en soppa som livade upp.
Kerstin Monk - Gefle Dagblad