Id: 9173
I mitten av 1950-talet bildades SKIFFLE-band i nästan varje kvarter i Stockholms förorter. De flesta nöjde sig med att härma engelska förebilder, jag hade lyckan att hamna i ett gäng där man intresserade sig för låtarnas ursprung och där föddes ett intresse för blues som aldrig har övergett mig.
När jag gick i nian och pappa berättade den glada nyheten att familjen skulle bo i Italien ett drygt år, reagerade jag med fasa. Italien! Hur skulle jag kunna veta om det fanns någon blues, eller ens någon bluesintresserad i Italien? Väl där insåg jag att det skulle bli en lång tid utan blues i Rom. Och dessutom utan golf, som var mitt andra stora intresse som tonåring. I min desperation skrev jag en ansökan om ett års golfstipendium i USA och kom så att tillbringa mitt sextonde levnadsår på High School i Philadelphia, Pennsylvania, USA.
Ok. Golflaget var bra, men bluesintresset i skolan var klart mindre än i Bromma. Men jag var ju i USA. Och då fanns det ju hopp! Och , jodå, jag hittade en FM-station som spelade gammal blues sex timmar varje söndag. En av mina största idoler, Lonnie Johnson, var med i direktsändning varje gång. Så min satsning kändes rätt! (Trots att tjejerna var mycket mer spännande i Italien.)
Jag fick inga blueskompisar i USA. Spelade i skolbandet och marschorkestern, men ingen jazz eller blues. Men jag bandade radioprogram, köpte skivor och gick, ensam vit, på gospelgudstjänster. En klasskompis pappa var baptistpastor och genom honom lärde jag känna Mahalia Jackson, en av de absolut största och mest inflytelserika någonsin inom afroamerikansk musik.
Hemma i Stockholm igen spelade jag med Slim Notini, Stockholmsbluesens grand old man (då 17 år) på klubbar och skoldanser genom gymnasieåren. På sommarlovet liftade man till Paris för att lyssna på Memphis Slim, som spelade varje kväll på Trois Maillets i Quartier Latin. Och någon gång per år hände det att Stockholm fick besök av tex. Champion Jack Dupree eller Eddie Boyd.
Jag fyllde arton, fick körkort en betydelsefull förändring i livet. På kvällarna lånade jag familjens bil, körde ett par hundra meter från hemmet och satt där och spelade munspel i några timmar. Utan att störa någon! För att sedan komma hem och berätta vilken fin åktur det varit och pappa var så nöjd och glad att bilen var tankad och i samma skick som innan.
Fram till 20-årsåldern hade jag inte en tanke inte ens den minsta på att jag skulle bli musiker, eller jobba med något inom musik i framtiden. Men i mitten av 60-talet hände det sig att i Storbritannien fanns en massa jämnåriga även något äldre som spelade blues. Försökte, i alla fall och denna strömning var på väg mot Skandinavien. Ett av popbanden på Söder i Stockholm, redo att haka på trenden, kom på den smarta genvägen att värva mig och Bosse Hansson (Gitarrist) från Slims band. Och vips hade de/vi vunnit Sveriges Radios och alla andra pop- och twist- bandstävlingar. Ett par veckor senare var vi ett självklart förband på Rolling Stones första Sverigekonsert, på väg ut i folkparkerna, spelade in egna låtar i skivstudio, på TV och prydde omslagen på ungdomstidningarna. Det här var kul! Det hade väldigt lite med blues att göra, lika lite som Stones eller Pretty Things eller Them eller de andra brittiska banden. Men kul var det!
Och det ledde till en skiva, som distribuerades av Bildjournalen och därmed blev Sveriges dittills mest utgivna grammofonskiva. Vilket i sin tur ledde till att jag kontaktades av Kit Lambert, manager för ett nystartat band i London. Där sammanförde han mig med en låtskrivare i en hemmastudio. I sin lilla vindsvåning satt han med två vanliga rullbandare och lät mig spela trumkomp på en tändsticksask när han lade på sångstämmor. Jag tyckte om låtarna. The Kids are All Right, Circles, Talking ´bout my Generation, hette några av dem.
Kit frågade om jag kunde tänka mig att bli sångare i bandet och jag hängde med till en skola där de hade ett gig med sin gamla sångare, med typisk brit-blues-repertoar. Jag kollade deras låtlista, valde mellan You cant Judge a book och Dancing in the Street. Tog den senare och tyckte att det gick rätt bra. Däremot fick jag en smärre chock av ljudvolymen och frenesin och tyckte nog det var småtrist att inte gitarristen solade något vidare. Jag lät det räcka med en låt. I väntan på rätt konstellation och ett fyndigt bandnamn kallade de sig för The Who. Jag avböjde erbjudandet. Och de kom varken på något namn eller hittade någon ny sångare, men kom ju att klara sig rätt bra ändå.
Hemma i Stockholm träffade däremot jag en riktigt bra sångare, en hippie från Texas vid namn Boz Scaggs. Så när jag skulle in i skivstudion nästa gång erbjöd jag honom att sjunga istället för mig. Boz var både gitarrist, sångare och munspelare, så i praktiken hade jag gjort både mig och Bosse Hansson överflödiga i The Merrymen. Vi hade fått leka Stones i halvannat år och det var ganska lagom. Det kanske hade varit lagom för Mick och Brian och grabbarna också...
Så jag blev skivproducent på Polydor (vid det laget hade jag gått ut gymnasiet och gjort en mycket kort militärtjänst), och min första seriösa uppgift blev en LP med Boz Scaggs. Han hade gärna haft med sig sin kompis och granne från Houston, Steve Miller, och när inte det gick så sjöng Boz även Millers stämmor i stereo!
Producentkarriären gick via bland annat Lollipops och Arne Rosen Quick tillbaka till Bosse Hansson, som nu hade börjat spela Hammondorgel. Jag sammanförde honom med trummisen Janne Karlsson och de kom att utgöra fenomenet Hansson & Karlsson, en milstolpe i svensk musik. Deras/vår debut-LP blev en storsäljare, långvarig listetta och gav eko i hela världen.
Tillsammans med H & K öppnade jag Filips, Europas första och mesta psychedelic-klubb, sommaren -67. Efter en vår i San Francisco med Love Ins, Be Ins, Acid Test och häng på historiska Fillmore och Avalon med Bill Graham hade jag en rätt klar bild av vad Stockholm behövde.
Egentligen hade min boss, Simon Brehm, skickat mig till L.A. Där skulle jag gå i lära hos Paul Rothschild och Bruce Botnik som höll på att spela in nya västkustband som The Doors och The Love. Men jag insåg snabbt att jag hellre ville leva hippie-liv än förkovra mig. Och alla vindar blåste mot San Fransisco då.
Regeringsgatan blev ingen Haight Street och Kungsan inget Pan Handle, men nog ändå det närmaste man kunde komma utanför San Fransisco.
Vid denna tid hade jag förmånen att lära känna Jimi Hendrix, innan han slog igenom riktigt stort. Som skivbolagsrepresentant fick man ju demos och insyn i vad som var på gång redan när inspelningar pågick och lanseringar planerades. Det behövdes inte många takter av Hey Joe för att jag skulle ringa till Track Records och komma med en inbjudan.
Hendrix kom och hälsade på, med och utan sitt Experience, och sov över på madrass hos mig på Fleminggatan eller på sunkiga pensionat i gamla Klara. Han spelade gärna blues, traditionell blues, på akustisk gitarr, efter mångårig vana vid lånade gitarrer, lika bra på höger- som vänstersträngad. Och Jimi älskade att jamma med Hansson och Karlsson på Filips. För att få vara med och leka hade jag inhandlat stans enda congatrummor och i och med detta påbörjat en karriär som congaspelare. Och det var ju ett ok sätt att börja på, att få jamma med H & K, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Mothers of invention med flera på mitt eget ställe i Stockholm.
Värdskapet på Filips ledde sedan till syssla som artistchef på Gyllene Cirkeln, Stockholms legendariska jazzklubb och Domino, ett före detta biopalats som byggdes om till musikställe. Dit kunde jag engagera tidens rock-avant-garde som Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och Blues Section från Helsingfors. Såväl som den engelska och amerikanska blues- och souleliten. (John Mayall, Fleetwood Mac, Joe Tex, the Fugs mfl.)
Sommaren 1968 blev jag kontaktad av Sandrews och Bengt-Arne Wallin. I egenskap av stadens King Hippie skulle jag hjälpa dem med casting till en hippie-musikal. Orden hippie och musikal lät som två skilda världar. Jag fick lyssna på låtarna från inspelningar i New York och kom fram till att det här kunde nog bli rätt kul. Så vi castade oss själva, plus Mecki och en hel del andra polare från Kungsan. Och så jobbade man på teater!
Hair och rollen som Berger kom sedan att dominera min tillvaro i fyra äventyrsfyllda långa år. Med början på Scalateatern i Stockholm 1968 och slut i München hösten -72 (på tyska och engelska varvat). Däremellan i Berlin, Zürich, Paris och New York på Broadway dessutom en jubileumsföreställning i Central Park med mycket publik Ville jag jobba fanns det alltid en show någonstans i världen att hoppa in i. Och fick jag nog fanns det alltid någon annan, hågad att ta över.
Bluesen, då?
Tiden hos Simon Brehm hade varit fantastisk. Hans Agentur var värd för American Folk Blues Festival, som från 1962 årligen besökte Europa under hela sextiotalet. Jag fick träffa och ibland även lära känna många av mina, och alla bluesälskares stora förebilder som Brownie Mc Ghee, Sonny Terry, Big Joe Williams, John Lee Hooker, Otis Spann och B.B King och det gjorde förstås enormt intryck. Och även åka över och se dem på hemmaplan, på Apollo Theatre i Harlem, New York.
Självklart, i det perspektivet, hade jag inga tankar på att någonsin själv kalla mig bluesartist. Att dra till Chicago, som Slim Notini eller Peps Persson för att lira blues var för mig totalt avlägset. Jag fortsatte med att spela munspel, för mig själv mest, och spelade congas och andra slagverk i band.
På slutet av 70-talet, när Bryggerit, Stockholms alternativmusikställe stod utan ledning och inför evakueringshot, klev jag in där tillsammans med grupperna Kebnekajse och Fläsket Brinner, som jag då var en del av. Detta ledde i sin tur till Mariahissen, som kom att bli Stockholms dominerande musikställe under åren 1977-82. Alla musikstilar var representerade och förmodligen har jag (haft?) Sveriges mest kompletta samling demokassetter från den tiden. Bluesbesöken bestod av bland andra Otis Rush, Taj Mahal, John Lee Hooker och jag fick även återse Big Joe Williams, Sonny Terry och Brownie Mc Ghee.
Under denna tid, början på 80-talet, turnerade jag med Ramlösa Kvällar och von Zamla (resten av Uppsalabandet Samla Mammas Manna) och Jukka Tolonen Band. Det senare skulle snart komma att bli en heltidssyssla så både Mariahissen och andra band fick läggas ned.
Under sex år reste jag Europa runt med Jukka Tolonen och just som han (rättare sagt basisten Harri Meri Lahti) lagt ned bandet, kom en förfrågan från Helsingfors om jag ville medverka på en bluesgala. Gitarristen Ilkka Rantamäki hade hört mig spela munspel på något jam, och jag tackade självklart ja.
Tre veckor före konserten får jag se affischen med: Bill Öhrström Blues Band, som första namn på Helsinki City Blues Festival. Wow! Bäst att skrida till verket och få ihop ett band. Lite som en förbundskapten i hockey eller fotboll satt jag och skissade på laguppställningar. Och alla mina förstaval ställde upp! Så där stod jag nu, 40-årig, som bluessångare och munspelare med ett eget band: Bosse Skoglund, trummor; Hasse Larsson, bas; Kenny Håkansson och Jukka Tolonen, gitarrer och med Slim Notinis repertoarbok från 1963 att ösa ur. Detta är nu mer än tjugo år och några hundra låtar sedan och bluesen har blivit min identitet.
Jag skulle kunna citera en väldig massa klassiska bluestexter för att beskriva resten av vägen, men väljer att avrunda med en vers ur min egen låt Väg Utan Slut:
När jag gick i nian och pappa berättade den glada nyheten att familjen skulle bo i Italien ett drygt år, reagerade jag med fasa. Italien! Hur skulle jag kunna veta om det fanns någon blues, eller ens någon bluesintresserad i Italien? Väl där insåg jag att det skulle bli en lång tid utan blues i Rom. Och dessutom utan golf, som var mitt andra stora intresse som tonåring. I min desperation skrev jag en ansökan om ett års golfstipendium i USA och kom så att tillbringa mitt sextonde levnadsår på High School i Philadelphia, Pennsylvania, USA.
Ok. Golflaget var bra, men bluesintresset i skolan var klart mindre än i Bromma. Men jag var ju i USA. Och då fanns det ju hopp! Och , jodå, jag hittade en FM-station som spelade gammal blues sex timmar varje söndag. En av mina största idoler, Lonnie Johnson, var med i direktsändning varje gång. Så min satsning kändes rätt! (Trots att tjejerna var mycket mer spännande i Italien.)
Jag fick inga blueskompisar i USA. Spelade i skolbandet och marschorkestern, men ingen jazz eller blues. Men jag bandade radioprogram, köpte skivor och gick, ensam vit, på gospelgudstjänster. En klasskompis pappa var baptistpastor och genom honom lärde jag känna Mahalia Jackson, en av de absolut största och mest inflytelserika någonsin inom afroamerikansk musik.
Hemma i Stockholm igen spelade jag med Slim Notini, Stockholmsbluesens grand old man (då 17 år) på klubbar och skoldanser genom gymnasieåren. På sommarlovet liftade man till Paris för att lyssna på Memphis Slim, som spelade varje kväll på Trois Maillets i Quartier Latin. Och någon gång per år hände det att Stockholm fick besök av tex. Champion Jack Dupree eller Eddie Boyd.
Jag fyllde arton, fick körkort en betydelsefull förändring i livet. På kvällarna lånade jag familjens bil, körde ett par hundra meter från hemmet och satt där och spelade munspel i några timmar. Utan att störa någon! För att sedan komma hem och berätta vilken fin åktur det varit och pappa var så nöjd och glad att bilen var tankad och i samma skick som innan.
Fram till 20-årsåldern hade jag inte en tanke inte ens den minsta på att jag skulle bli musiker, eller jobba med något inom musik i framtiden. Men i mitten av 60-talet hände det sig att i Storbritannien fanns en massa jämnåriga även något äldre som spelade blues. Försökte, i alla fall och denna strömning var på väg mot Skandinavien. Ett av popbanden på Söder i Stockholm, redo att haka på trenden, kom på den smarta genvägen att värva mig och Bosse Hansson (Gitarrist) från Slims band. Och vips hade de/vi vunnit Sveriges Radios och alla andra pop- och twist- bandstävlingar. Ett par veckor senare var vi ett självklart förband på Rolling Stones första Sverigekonsert, på väg ut i folkparkerna, spelade in egna låtar i skivstudio, på TV och prydde omslagen på ungdomstidningarna. Det här var kul! Det hade väldigt lite med blues att göra, lika lite som Stones eller Pretty Things eller Them eller de andra brittiska banden. Men kul var det!
Och det ledde till en skiva, som distribuerades av Bildjournalen och därmed blev Sveriges dittills mest utgivna grammofonskiva. Vilket i sin tur ledde till att jag kontaktades av Kit Lambert, manager för ett nystartat band i London. Där sammanförde han mig med en låtskrivare i en hemmastudio. I sin lilla vindsvåning satt han med två vanliga rullbandare och lät mig spela trumkomp på en tändsticksask när han lade på sångstämmor. Jag tyckte om låtarna. The Kids are All Right, Circles, Talking ´bout my Generation, hette några av dem.
Kit frågade om jag kunde tänka mig att bli sångare i bandet och jag hängde med till en skola där de hade ett gig med sin gamla sångare, med typisk brit-blues-repertoar. Jag kollade deras låtlista, valde mellan You cant Judge a book och Dancing in the Street. Tog den senare och tyckte att det gick rätt bra. Däremot fick jag en smärre chock av ljudvolymen och frenesin och tyckte nog det var småtrist att inte gitarristen solade något vidare. Jag lät det räcka med en låt. I väntan på rätt konstellation och ett fyndigt bandnamn kallade de sig för The Who. Jag avböjde erbjudandet. Och de kom varken på något namn eller hittade någon ny sångare, men kom ju att klara sig rätt bra ändå.
Hemma i Stockholm träffade däremot jag en riktigt bra sångare, en hippie från Texas vid namn Boz Scaggs. Så när jag skulle in i skivstudion nästa gång erbjöd jag honom att sjunga istället för mig. Boz var både gitarrist, sångare och munspelare, så i praktiken hade jag gjort både mig och Bosse Hansson överflödiga i The Merrymen. Vi hade fått leka Stones i halvannat år och det var ganska lagom. Det kanske hade varit lagom för Mick och Brian och grabbarna också...
Så jag blev skivproducent på Polydor (vid det laget hade jag gått ut gymnasiet och gjort en mycket kort militärtjänst), och min första seriösa uppgift blev en LP med Boz Scaggs. Han hade gärna haft med sig sin kompis och granne från Houston, Steve Miller, och när inte det gick så sjöng Boz även Millers stämmor i stereo!
Producentkarriären gick via bland annat Lollipops och Arne Rosen Quick tillbaka till Bosse Hansson, som nu hade börjat spela Hammondorgel. Jag sammanförde honom med trummisen Janne Karlsson och de kom att utgöra fenomenet Hansson & Karlsson, en milstolpe i svensk musik. Deras/vår debut-LP blev en storsäljare, långvarig listetta och gav eko i hela världen.
Tillsammans med H & K öppnade jag Filips, Europas första och mesta psychedelic-klubb, sommaren -67. Efter en vår i San Francisco med Love Ins, Be Ins, Acid Test och häng på historiska Fillmore och Avalon med Bill Graham hade jag en rätt klar bild av vad Stockholm behövde.
Egentligen hade min boss, Simon Brehm, skickat mig till L.A. Där skulle jag gå i lära hos Paul Rothschild och Bruce Botnik som höll på att spela in nya västkustband som The Doors och The Love. Men jag insåg snabbt att jag hellre ville leva hippie-liv än förkovra mig. Och alla vindar blåste mot San Fransisco då.
Regeringsgatan blev ingen Haight Street och Kungsan inget Pan Handle, men nog ändå det närmaste man kunde komma utanför San Fransisco.
Vid denna tid hade jag förmånen att lära känna Jimi Hendrix, innan han slog igenom riktigt stort. Som skivbolagsrepresentant fick man ju demos och insyn i vad som var på gång redan när inspelningar pågick och lanseringar planerades. Det behövdes inte många takter av Hey Joe för att jag skulle ringa till Track Records och komma med en inbjudan.
Hendrix kom och hälsade på, med och utan sitt Experience, och sov över på madrass hos mig på Fleminggatan eller på sunkiga pensionat i gamla Klara. Han spelade gärna blues, traditionell blues, på akustisk gitarr, efter mångårig vana vid lånade gitarrer, lika bra på höger- som vänstersträngad. Och Jimi älskade att jamma med Hansson och Karlsson på Filips. För att få vara med och leka hade jag inhandlat stans enda congatrummor och i och med detta påbörjat en karriär som congaspelare. Och det var ju ett ok sätt att börja på, att få jamma med H & K, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Mothers of invention med flera på mitt eget ställe i Stockholm.
Värdskapet på Filips ledde sedan till syssla som artistchef på Gyllene Cirkeln, Stockholms legendariska jazzklubb och Domino, ett före detta biopalats som byggdes om till musikställe. Dit kunde jag engagera tidens rock-avant-garde som Mecki Mark Men, Baby Grandmothers och Blues Section från Helsingfors. Såväl som den engelska och amerikanska blues- och souleliten. (John Mayall, Fleetwood Mac, Joe Tex, the Fugs mfl.)
Sommaren 1968 blev jag kontaktad av Sandrews och Bengt-Arne Wallin. I egenskap av stadens King Hippie skulle jag hjälpa dem med casting till en hippie-musikal. Orden hippie och musikal lät som två skilda världar. Jag fick lyssna på låtarna från inspelningar i New York och kom fram till att det här kunde nog bli rätt kul. Så vi castade oss själva, plus Mecki och en hel del andra polare från Kungsan. Och så jobbade man på teater!
Hair och rollen som Berger kom sedan att dominera min tillvaro i fyra äventyrsfyllda långa år. Med början på Scalateatern i Stockholm 1968 och slut i München hösten -72 (på tyska och engelska varvat). Däremellan i Berlin, Zürich, Paris och New York på Broadway dessutom en jubileumsföreställning i Central Park med mycket publik Ville jag jobba fanns det alltid en show någonstans i världen att hoppa in i. Och fick jag nog fanns det alltid någon annan, hågad att ta över.
Bluesen, då?
Tiden hos Simon Brehm hade varit fantastisk. Hans Agentur var värd för American Folk Blues Festival, som från 1962 årligen besökte Europa under hela sextiotalet. Jag fick träffa och ibland även lära känna många av mina, och alla bluesälskares stora förebilder som Brownie Mc Ghee, Sonny Terry, Big Joe Williams, John Lee Hooker, Otis Spann och B.B King och det gjorde förstås enormt intryck. Och även åka över och se dem på hemmaplan, på Apollo Theatre i Harlem, New York.
Självklart, i det perspektivet, hade jag inga tankar på att någonsin själv kalla mig bluesartist. Att dra till Chicago, som Slim Notini eller Peps Persson för att lira blues var för mig totalt avlägset. Jag fortsatte med att spela munspel, för mig själv mest, och spelade congas och andra slagverk i band.
På slutet av 70-talet, när Bryggerit, Stockholms alternativmusikställe stod utan ledning och inför evakueringshot, klev jag in där tillsammans med grupperna Kebnekajse och Fläsket Brinner, som jag då var en del av. Detta ledde i sin tur till Mariahissen, som kom att bli Stockholms dominerande musikställe under åren 1977-82. Alla musikstilar var representerade och förmodligen har jag (haft?) Sveriges mest kompletta samling demokassetter från den tiden. Bluesbesöken bestod av bland andra Otis Rush, Taj Mahal, John Lee Hooker och jag fick även återse Big Joe Williams, Sonny Terry och Brownie Mc Ghee.
Under denna tid, början på 80-talet, turnerade jag med Ramlösa Kvällar och von Zamla (resten av Uppsalabandet Samla Mammas Manna) och Jukka Tolonen Band. Det senare skulle snart komma att bli en heltidssyssla så både Mariahissen och andra band fick läggas ned.
Under sex år reste jag Europa runt med Jukka Tolonen och just som han (rättare sagt basisten Harri Meri Lahti) lagt ned bandet, kom en förfrågan från Helsingfors om jag ville medverka på en bluesgala. Gitarristen Ilkka Rantamäki hade hört mig spela munspel på något jam, och jag tackade självklart ja.
Tre veckor före konserten får jag se affischen med: Bill Öhrström Blues Band, som första namn på Helsinki City Blues Festival. Wow! Bäst att skrida till verket och få ihop ett band. Lite som en förbundskapten i hockey eller fotboll satt jag och skissade på laguppställningar. Och alla mina förstaval ställde upp! Så där stod jag nu, 40-årig, som bluessångare och munspelare med ett eget band: Bosse Skoglund, trummor; Hasse Larsson, bas; Kenny Håkansson och Jukka Tolonen, gitarrer och med Slim Notinis repertoarbok från 1963 att ösa ur. Detta är nu mer än tjugo år och några hundra låtar sedan och bluesen har blivit min identitet.
Jag skulle kunna citera en väldig massa klassiska bluestexter för att beskriva resten av vägen, men väljer att avrunda med en vers ur min egen låt Väg Utan Slut: