Id: 17621
Charlies Lees musik rör sig i ett gränsland mellan dröm och verklighet – som om Thåström viskade från ett ensamt kök i natten, Cornelis satt i hörnet och skrev dikter till vinden, och Thom Yorke lät allt smälta i bakgrunden.
Det är lågmält men laddat, ömt men skärande.
Det doftar av jord, vinter, eld, smältvatten och ensamhet.
Texterna bär ett hjärta som viskar hellre än skriker –
men orden stannar kvar långt efter att tonerna tystnat.
Charlies Lees musik är inte till för att imponera.
Den är till för att känna med.
Och att andas i.
Det är lågmält men laddat, ömt men skärande.
Det doftar av jord, vinter, eld, smältvatten och ensamhet.
Texterna bär ett hjärta som viskar hellre än skriker –
men orden stannar kvar långt efter att tonerna tystnat.
Charlies Lees musik är inte till för att imponera.
Den är till för att känna med.
Och att andas i.