Id: 7605
I vårt kära grannland Norge har det den senaste tiden rasat en debatt kring en norsk ståuppkomiker. Ska den som häcklar också tåla att bli häcklad? Ove Haugen är ståuppkomiker, krönikör och dessutom uppvuxen i Norge. Och han har följt debatten.
Vem har licens att häckla den som förtjänar att häcklas om inte vi komiker? Men likt förbannat kan det ibland verka som om en stor del av oss som arbetar i Sverige inte minst undertecknad är en aning för finkänsliga.
Åtminstone ser man en viss skillnad om man jämför med den humordebatt som för ett tag sedan pågick i Norge. Den handlade om gränsdragningar, precis som den svenska humordebatten, men i övrigt fanns få likheter. När statsministern häcklades av komikern Otto Jespersen i teve, häcklades Jespersen i sin tur av debattörer som inte skräder orden.
Så här skrev humoristen Dagfinn Nordbö i Dagbladet: "Otto, titta upp från ditt kontoutdrag och lyssna: Varför ser man ständigt ditt halvgamla exkommuniströvhål på lyxpartyn för stenrika glidare? (...) Du gör det för att du utan att blinka tjänar 100 000 svart på att återanvända gamla vitsar. (...) När kommunistdrömmarna brast blev du så deppad att du bränner alla stålar på att bli hämningslöst packad och sticka din långa håriga näsa upp i bävern på alla damer som finns i närheten förutsatt att de är i dina döttrars ålder, eller helst yngre."
Ord och inga visor eller hur? Sedan får man förstås erkänna att sakligheten blir en aning lidande (om man nu med saklighet inte menar Nordbös avslutande beskrivning av Jespersens hemorrojder, som av någon anledning verkar ha studerats under lupp).
Man tror först att Nordbö är en särling, men inlägget är ett av tre på samma debattsida. Kåsören Stein-Gunnar Bondevik inleder så här: "Otto Jespersen, det vore bra om du kunde lyfta din blekfeta kropp och sticka gristrynet upp från bingen för att läsa detta..."
Odd Nordhaug, professor vid Handelshögskolan i Bergen, fortsätter: "...vi har en liten komikernarr, en stupid, känslolös och autistisk Jespersenfigur som borde hänga sig i sina egna urbantjocktarmsnerskitna, slemmiga, ultratunnslitna nervtrådar..."
Inte heller hos Nordhaug dominerar sakligheten, men underhållningsvärdet är å andra sidan oklanderligt.
Själv är jag konflikträdd, vilket förklarar varför jag flyttade från Norge till Sverige, men jag minns hur spännande det var när jag som barn följde med en kompis hem till hans ständigt grälande familj. Jag förbluffades över att de hävde ur sig de grymmaste skällsord för att i nästa sekund vara goda vänner.
Senare förstod jag att det ena i det här fallet var en förutsättning för det andra.
Vem har licens att häckla den som förtjänar att häcklas om inte vi komiker? Men likt förbannat kan det ibland verka som om en stor del av oss som arbetar i Sverige inte minst undertecknad är en aning för finkänsliga.
Åtminstone ser man en viss skillnad om man jämför med den humordebatt som för ett tag sedan pågick i Norge. Den handlade om gränsdragningar, precis som den svenska humordebatten, men i övrigt fanns få likheter. När statsministern häcklades av komikern Otto Jespersen i teve, häcklades Jespersen i sin tur av debattörer som inte skräder orden.
Så här skrev humoristen Dagfinn Nordbö i Dagbladet: "Otto, titta upp från ditt kontoutdrag och lyssna: Varför ser man ständigt ditt halvgamla exkommuniströvhål på lyxpartyn för stenrika glidare? (...) Du gör det för att du utan att blinka tjänar 100 000 svart på att återanvända gamla vitsar. (...) När kommunistdrömmarna brast blev du så deppad att du bränner alla stålar på att bli hämningslöst packad och sticka din långa håriga näsa upp i bävern på alla damer som finns i närheten förutsatt att de är i dina döttrars ålder, eller helst yngre."
Ord och inga visor eller hur? Sedan får man förstås erkänna att sakligheten blir en aning lidande (om man nu med saklighet inte menar Nordbös avslutande beskrivning av Jespersens hemorrojder, som av någon anledning verkar ha studerats under lupp).
Man tror först att Nordbö är en särling, men inlägget är ett av tre på samma debattsida. Kåsören Stein-Gunnar Bondevik inleder så här: "Otto Jespersen, det vore bra om du kunde lyfta din blekfeta kropp och sticka gristrynet upp från bingen för att läsa detta..."
Odd Nordhaug, professor vid Handelshögskolan i Bergen, fortsätter: "...vi har en liten komikernarr, en stupid, känslolös och autistisk Jespersenfigur som borde hänga sig i sina egna urbantjocktarmsnerskitna, slemmiga, ultratunnslitna nervtrådar..."
Inte heller hos Nordhaug dominerar sakligheten, men underhållningsvärdet är å andra sidan oklanderligt.
Själv är jag konflikträdd, vilket förklarar varför jag flyttade från Norge till Sverige, men jag minns hur spännande det var när jag som barn följde med en kompis hem till hans ständigt grälande familj. Jag förbluffades över att de hävde ur sig de grymmaste skällsord för att i nästa sekund vara goda vänner.
Senare förstod jag att det ena i det här fallet var en förutsättning för det andra.