Id: 9249
Var min aversion mot Fender Stratocaster-gitarrer kommer ifrån har jag aldrig riktigt förstått. I min skivsamling är det gigantiska hål där Stratahjältar som Hendrix och Clapton borde vara. Claes Yngström föddes, om inte med silversked, så åtminstone med en Strata i munnen. Men i dag har Sky Highledaren en akustisk tolvsträngad gitarr och hans kompanjon är vokalissan Malin Foxdal. Tillsammans är de Two Blue och deras turnÈpremiär tar plats på Drömfabriken.
Och det är bara att konstatera att jag blir knockad, ständigt lär mig nytt om musik, att allt är en upptäcktsresa utan slut om man bara är nyfiken och har öppna ögon. Det blir lika mycket en musikhistorielektion som musikupplevelse. Det är renodlad blues och spirituals från amerikanska södern och referenspunkten är O, Brother, Where Art Thou (ett av de bästa soundtracken någonsin).
Yngström visar vilken makalös gitarrist han är i låtar som spänner från riktigt tidig blues fram till nutida traditionsbärare som Eric Bibb.
Däremellan får vi höra underhållande anekdoter om Albert King, Steve Winwood och Blues-Hans från Berlin.
Foxdal sjunger med glödande intensitet och känsla, har femtielva oktaver brett register och väver på ett naturligt sätt in svensk kulning i vissa låtar. Deras uppenbara villkorslösa kärlek till den här musiken sveper med mig också från Freddie Kings Im Tore Down till Hound Dog så som den lät innan Elvis radiofierade den.
På slutet klappar publiken i Bo Diddley-takt och ett vintrigt Sandviken blir ett solstekt bomullsfält i Mississippi. Vackert.
- Erik Süss -
Och det är bara att konstatera att jag blir knockad, ständigt lär mig nytt om musik, att allt är en upptäcktsresa utan slut om man bara är nyfiken och har öppna ögon. Det blir lika mycket en musikhistorielektion som musikupplevelse. Det är renodlad blues och spirituals från amerikanska södern och referenspunkten är O, Brother, Where Art Thou (ett av de bästa soundtracken någonsin).
Yngström visar vilken makalös gitarrist han är i låtar som spänner från riktigt tidig blues fram till nutida traditionsbärare som Eric Bibb.
Däremellan får vi höra underhållande anekdoter om Albert King, Steve Winwood och Blues-Hans från Berlin.
Foxdal sjunger med glödande intensitet och känsla, har femtielva oktaver brett register och väver på ett naturligt sätt in svensk kulning i vissa låtar. Deras uppenbara villkorslösa kärlek till den här musiken sveper med mig också från Freddie Kings Im Tore Down till Hound Dog så som den lät innan Elvis radiofierade den.
På slutet klappar publiken i Bo Diddley-takt och ett vintrigt Sandviken blir ett solstekt bomullsfält i Mississippi. Vackert.
- Erik Süss -